Den 25 mars

Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd (Hebr. 13:9).

Hur viktig och nödvändig är inte denna förmaning, när vi vet vad satan har i sinnet. Han vet så väl att ingenting kan skada oss, så länge Kristus är vårt allt. Han vet också att ingenting kan hjälpa oss, om vi förlorar Kristus. Kristus är den ende som förmår slå ner djävulens gärningar, han är för helvetet ett gift och för döden en plåga. Även om jag inte lyckas så bra med mitt kristenliv, blir jag alltid upprättad, om jag bara håller mig till Kristus och till Guds rena och livgivande ord. Då kan allt hjälpas. Men om den gamle ormen lyckas skilja oss från Kristus, då står vi utan vapen och är hjälplöst förlorade.

Av detta förstår vi att djävulens hela strävan går ut på att driva oss bort från Kristus. Han vill ställa fram något annat inför våra ögon – det kan vara krav på helighet, gudsfruktan eller goda gärningar – bara inte Kristus blir föremålet för trons hunger och förtröstan. Därför säger den store aposteln Paulus: Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus (2 Kor. 11:3). Faran är inte långt borta.

Förutom djävulens envisa strävan finns också i den mänskliga naturen en otacksamhet och en benägenhet att glömma Guds välgärningar. Man glömmer lätt den svåra nöd från vilken han frälste oss. Dessutom finns det i människonaturen ett oändligt nyhetsbegär. Människan tröttnar på det gamla och vill ha något nytt. Kristus och hans evangelium är för förnuftet en stötesten och en galenskap. Låt oss därför se till att alltid vandra på den rätta vägen och drivas av det rätta sinnet. Det som är stort i himlen inför Gud ska också vara stort för oss. Inför Gud finns inget annat än Sonen, offrad för oss. Det måste också vara det största för oss. Det är inget gott tecken om vår glädje finns någon annanstans. Då bör vi ropa till Gud om den rätta lusten och viljan.

Ingen synd kan uppväcka Guds vrede som otacksamhet och förakt för hans stora välgärningar. Det finns ingen större välgärning än att han gav oss sin egen Son och därmed det eviga livet. Detta gjorde han, trots att vi i evighet inte förtjänat något annat än att lida det rättvisa straffet för våra synder. Hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? (Hebr. 2:3). Om vi en gång har fått se Guds härlighet i Kristi evangelium och genom tron blivit Guds barn och fått smaka hur ljuvlig Herren är, då skulle det vara en förskräcklig otacksamhet att förakta denna nåd och frälsning. Detta är vad Jesus kallar att ha övergett sin första kärlek (Upp. 2:4). Paulus skriver till galaterna om denna kärlek. Tidigare hade de så högt värderat evangelium, att de tog emot honom som en Guds ängel, ja, som Jesus Kristus själv. Han skriver: Jag kan intyga att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem till mig om ni kunnat (Gal. 4:15). Så högt uppskattade de evangelium då. Sedan hade de blivit förvillade av främmande läror, så att de inte lydde sanningen utan försökte att bli rättfärdiga genom lagen. Därom skriver Hebreerbrevets författare: … dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt (Hebr. 6:6). Och Paulus säger: Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen (Gal. 5:4).

Är det inte förfärligt? Man kan överge den första kärleken men fortsätta att arbeta och lida för Kristi namns skull och vaka över att falsk lära inte kommer in i församlingen. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare (Upp. 2:2). Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om! (Upp. 2:5). De hade så småningom helt omärkligt dött bort från tron och den sanna bättringen.

För att Kristus ska förbli dyrbar för oss och vårt hjärtas allt, och den nya sången aldrig ska bli gammal måste vi bevara den sanna läran och ett helgat liv. Vi måste ständigt praktisera och dagligen leva i sann omvändelse. Det handlar om att ha ett vaket samvete som känner synden och är övertygad om syndernas förlåtelse, om nåd hos Gud och vänskap med honom. Då kan vi inte vara utan Kristus, han blir dyrbar och omistlig för oss. Evangeliets ord blir vår mat. Det blir ett inre behov att höra, läsa och tala om honom.

Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk uti min själ;
Äkta pärlan klara
väl åt mig bevara
till mitt högsta väl!
Nådens verk du live,
regn och sol du give;
följ vad sätt du vill,
blott du så mig förer,
att till slut mig hörer
himmelriket till!
Falska andar ströva
själens skatt att röva,
strida jämt om den,
lägga fina snaror,
tusen dolda faror
omkring vandraren.
Jesus, var då nära!
Värdes själv du bära
Lammen i din famn!
Sköt din hjord, den klena,
släpp den ej allena!
Herde är ditt namn.