NÄR ROSENIUS KOM TILL BYN…

Möte i Vanneberga

En gråmulen dag 1866 styrde Jöns (eller Jens, dansk form) Hansson (1799 -1884), bonde i Snärshult, sina steg mot Vanneberga. Carl Olof Rosenius (1816-1868) skulle predika, en sällsynthet på dessa breddgrader. Rosenius huvudsakliga verksamhet bedrevs ju i Stockholm, där han verkade som stadsmissionär. Men hans tidning Pietisten hade gjort honom känd i hela Sverige. Upplagan var periodvis större än Aftonbladets, som mest ca 10000 exemplar. Rosenius predikokonst var inte särskilt märkvärdig. Han talade lugnt och enkelt, inte särskilt karismatiskt, på sin höjd räckte han ut sin ena hand någon gång, för att stryka under något viktigt. Men han talade innerligt både om syndens allvar, men också om den fria nåden i Kristus, i ljuset av hans försoningsgärning på korset.

Ett maratonlopp av lycka

Jöns blev gripen av budskapet om Jesus kärlek till syndare och han sprang av glädje de drygt fyra milen hem till Snärshult för att berätta detta vidare. Sedan den dagen fick hemmet i Lundsgård nytt liv. Den rosenianska väckelsen som med kraft spreds över hela vårt land hade nått även Snärshult. Rosenius undervisning samlades efter hans död i hans Dagbetraktelser (första upplagan utkom 1872), en andaktsbok, som så småningom blev en daglig gäst i det göingska hemmet.

’

Missionsengagemang

Jöns och Elna Hansson (1805-1884) fick sex barn. Två av sönerna, Nils (1844- 1924) och Johannes Jönsson (1847-1928), bidrog särskilt till spridningen av Guds Ord och Rosenius utläggningar i de skånska bygderna. Nils kallades till husbesökare och predikant i Hässleholms Missionsförening (HLM) 1876 och var dess ordförande 1896-1906. Han var en sanningens och fridens man som ”bar Guds rike tungt på sitt hjärta.”

Nils Jönsson  

Hästen stod för vägvalet

Det berättas att en resepredikant, Nils Persson från Varalöv, var på väg hem från Småland och skulle besöka både Vittsjö och Snärshult men kom i tidsnöd. Han bad till Gud och lät hästen välja väg. Den vek av mot Snärshult och den predikan hemma hos Jöns Hansson blev orsak till Johannes Jönssons (senare Wittanders) omvändelse. Jag gick över från död till liv, skriver han. Johannes Wittander var en framstående missionsledare och predikant. I lärofrågor var han fast och   obeveklig.

Johannes Wittander

Vid HLM:s 50-årsjubileum predikade han och betonade att Guds Ord är normen både för lära och liv. Det är normen även för vår  missionsförening idag … Vi ska  vara angelägna om att lyda  sanningen och samtidigt vara mycket rädda om syskonkärleken. I en dagboksanteckning berättas att Johannes anordnade en andakt, medan hans äldste nyfödde son låg död i källaren, Trots den djupa sorgen kunde Johannes föreslå och sjunga följande Rosenius-sång (nr 13 i Ahnfelts sångbok):

  Min själ nu love, prise Herren för all hans kärlek, trohet, nåd!                                          Fast underlig, fördold och fjärran han mig har synts i sina råd …                                    Ja, sen må vad som helst oss ända och komma vad som komma kan.                                Vad än vår Fader vill oss sända tar vi emot ifrån hans hand.                                            Vår färd är kort – stor sak vad väder vi har ej hem på denna strand.                                Blott främlingar som våra fäder, vi skyndar till vårt rätta land …

Johannes Wittander var ordförande i Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM) i över 40 år (1887-1928) och styrelseledamot i HLM i 32 år. Han var också med när BV Förlag startade 1916 och satt i dess styrelse fram till sin död samt den förste redaktören av HLM:s tidning Missionsbladet.

Väckelsen går vidare

Nils Jönsson bodde i Norregård i Snärshult men lät bygga Lundsgård som stod klar 1902. Två svärsöner, Nils Andersson och Adolf Kristensson, blev predikanter. Två barnbarn, Anders Andersson och Filippa Oredsson, samt ett barnbarnsbarn (Karin Andersson) blev missionärer för Bibeltrogna vänner. Eva Andersson, syster till Karin, blev redaktör för Till Liv – evangelisk-luthersk missionstidning.

Olof Lunnergård f. Nilsson

Nils Jönssons yngste son Olof fick överta Lundsgård 1915 och flyttade då inmed sin brud, kusinbarnet Hanna Cederholm, som hade växt upp i granngården. I Snärshult fanns sedan 1898 en kristen ungdomsförening. Olof var med och byggde Snärshults missionshus på en tomt som hadeskänkts av hans svåger Ivar Cederholm. När huset var klart konstituerades också Snärshults missionsförening som fortfarande är livaktig. Även Olof kallades till husbesökare och predikant (1930 för NSM och 1934 för HLM).                            Vid ett tillfälle besökte han en man            utanför Örkelljunga som stod på vedbacken och bara svor när Olof med sitt milda sätt försökte föra ett andligt samtal med honom. Olof ställde till slut frågan: Är du en sån där som har tänkt att gå förlorad? Frågan blev allvarlig för mannen och han blev så småningom en mycket aktiv medlem i missionsföreningen i Örkelljunga. (återberättat av John-Erik Ekström, 2016). Olof Nilsson var en regelbunden läsare av Rosenius dagbetraktelser. Sin sista dag tillbringade han i Snärshults missionshus. Efter en predikan och missionsauktion föreslog han en av sina favoritsånger.

Nu är jag förnöjder, Och tusende fröjder                                                        Uppfylla mitt sinn, För Jesus är min.                                                                                                                                                                                                             Några minuter senare fick han flytta in i sin Herres glädje .

Nytt herrskap i Lundsgård

Karl-Eve Lunnergård, ordförande i miljönämnden i Hässleholm

 

1938 antog Olof Nilsson och hans barn namnet Lunnergård, som anknyter till hemgården. Olofs yngste son Karl-Eve Lunnergård (1937-2013) fick ta över Lundsgård bara 20 år gammal och efter några spännande år på sjön och resor med skördetröska tvärs över den amerikanska prärien återvände han till Snärshult och gifte sig med Ulla f.Delfin (1944-2010). De förde det rosenianska arvet vidare med Snärshults missionsförening som bas. Fem gånger (81-83, 91 och 99) anordnades välbesökta sommarmöten förKristliga Ungdomsförbundet på Karl-Eves marker i Snärshult.Karl-Eve blev kallad till predikant 1998 av HLM och 2005 även av nybildade Evangelisk Luthersk Mission (tidigare Bibeltrogna Vänner). Han predikade främst i södra Sverige, ofta på månadsturer, men besökte också Roseniuskyrkan i Stockholm flera gånger, senast 2013.

Karl-Eve hade ett stort kommunalpolitiskt engagemang för Vittsjöbygden (han drev bl.a igenom ett nytt bibliotek och bibehållandet av brandvärnet), men framförallt brann han för att sprida evangeliet om sin Frälsare.

Nya generationers rosenianer

Fortfarande griper arvet från Rosenius omkring sig. Karl-Eves barn Sven-Olof, Ingrid och Hans-Erik har genom åren lagt ner ett stort arbete för att driva Snärshults missionsförening vidare. De har också engagerat sig i Vittsjö kyrka. Karl-Eves syster Inger Bergvall (f.1932) var ordförande i 8 år i Vittsjö kyrkoråd och kyrkvärd i 12 år. Birgit Åkesson (1922-2001), Karl-Eve äldre syster, valdes som första kvinnliga ordförande i Snärshults missionsförening. Birgit var gift med Nils-Gustav, predikant i EFS och även han rosenian. Jag minns alla födelsedagar där Birgit alltid föreslog att Lina Sandells psalm Blott en dag, ett ögonblick i sänder skulle sjungas. Dottern Ingegerd är också kyrkligt aktiv. Roland (f.1950, son till Tyra Månsson, Karl-Eves äldsta syster) och hans familj har också ett kristet engagemang.

Karl-Eves äldre bröder Harry (1918-1998) och Nils-Olof (1926-2000) har båda verkat lång tid inom Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, numera Evangelisk-Luthersk Mission. Harry och hans hustru Ruth, min pappa och mamma, var vaktmästare i Roseniuskyrkan i Stockholm under 30 år. Min syster Eva (f.1959) gift med Tomas, har lagt ner ett stort engagemang i Vimmerby (inom Östra Smålands Missionsförening, som också var mycket påverkad av Rosenius budskap). Harry insomnade precis som sin far i Snärshults missionshus mitt under föreningens 100-årsjubileum i kretsen av släkt och vänner.

Nils-Olof och hans hustru Gun-Inger (f.1934) arbetade med KUS (Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige) barnverksamhet och gjorde även betydande insatser, inte minst i missionshuset i Ängelholm. Deras döttrar Kristina, Gunilla och Maria med respektive är på olika sätt engagerade i kristen verksamhet, mestadels inom ELM. Sonen Mats (f.1958) är kantor i Vittsjö kyrka och leder en mycket uppskattad kyrkokör.

Rosenius sprids även internationellt

Forgiveness of sins

Min bror Bengt Lunnergård (f.1956), bosatt i Tavelsjö, övertog ordförandeskapet i Luthersk Litteraturmission (LLM) efter kyrkoherde. Martin Lundström. LLM bekostar översättning och tryckning av bl a Rosenius skrifter till många utländska språk. Rosenius undervisning tycks gå hem i alla kulturer, inte minst på den indiska kontinenten.

Husandakt i ny jubileumsgåva

I maj 2016 utkom på BV Förlag, www.bvforlag.se, en nyutgåva av Rosenius klassiska dagbetraktelsebok som numera heter Husandakt. Upplagan på 1000 exemplar är redan slutsåld. En ny upplaga utgavs sept 2017. Denna bok har kommit ut i 39 upplagor sedan 1872, lästes flitigt ute i bygderna och bidrog kraftfullt till den folkväckelse som spreds över Sverige och övriga delar av Norden under den andra hälften av 1800-talet. I redaktionskommittén ingick undertecknad, ”femte generationens rosenian”, son till Harry och som kallar Jöns Hansson för sin farfars farfar.

Rosenius undervisning berör även dagens människor

Vad är då utmärkande för Rosenius budskap? Han har en sällsynt förmåga att analysera det som rör sig i en människas innersta. Få kan som Rosenius avslöja våra självcentrerade och svekfulla hjärtan. Men han pekar också på hur människohjärtat åter kan fyllas av glädje och frid. Hemligheten uppenbaras när människan får en inblick i Guds kärlekshjärta och får ta emot den fria nåden och syndernas förlåtelse, utan krav på motprestation.

”Rosenius är svensk kristenhets bäst bevarade hemlighet … I hans texter blev jag för första gången träffad av syndens djupa allvar och evangeliets klara ljus. Jag har inte mött någon författare som talar så bra om vad det innebär att vara människa, och med en så varsam själavårdande hand…

…Vi vinner inte människor för evangelium genom att sänka lagens krav, det handlar snarare om att predika lagen i all dess höghet – det är då evangeliet blir ”the sweet sound of amazing grace”. Hela mitt hopp ställs då till Kristus och honom som korsfäst för mig. Det är, enligt min mening, ingen som har förklarat detta bättre än Rosenius.

Magnus Persson, pastor i församlingen United i Malmö i Dagen, maj 2016.

Roseniussällskap bildat

I april 2017 bildade några                                                         Roseniusentusiaster från EFS och ELM ett nationellt författarsällskap för att öka kunskapen om Rosenius och hjälpa till att sprida hans skrifter till nya generationer. Sällskapet har en hemsida www.co-rosenius.se där man också kan bli medlem. Alla Roseniusvänner och intresserade är välkomna till sällskapets årsmöte, som firas den 24 februari 2018 i Roseniuskyrkan i Stockholm i samband med 150 årsminnet av hans död

.

Stor är din trofasthet, min Gud och Fader. Växlingens skugga ej finnes hos dig!    Evig din kärlek är, ditt verk dig vittne bär,                                                                att du densamme är, evinnerlig                        

Våren och sommaren, hösten och vintern,                                                          solen och stjärnorna på himlen blå                                                                       allt vad du skapat har, del uti lovet tar,                                                              säger: Hur underbar Gud är ändå!

Rening från synd du ger, frid som förbliver,                                                            kraft för var dags behov år efter år                                                             Framtiden, ljus och lång, möter jag nu med sång                                                    tills jag hos dig en gång vid målet står.

Jens Lunnergård, Sollentuna  jens.lunnergard@gmail.com

Hämtad Ur Wittsjö Hembygdsförenings Årsskrift 2017