LINA SANDELL OM ROSENIUS

Lina Sandell om Rosenius

Lina Sandell och Rosenius var vänner och medarbetare. Efter Rosenius död, skrev Lina Sandell en långt minnesruna på rim om förkunnaren och själesörjaren, Nordens ”lille Luther”, C. O. Rosenius. Här er hela dikten, hämtad från ”Samlade Sånger af L.S. II ”källor ur Carl Olof Rosenii liv”

”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro.” Hebr. 13:7

Herrens är det stora verket – hvilken man med all sin kraft                                  Gifver väl åt minsta frökorn lif och växtlighet och saft?                                Öfver allt och öfver alla råder ju allenast Gud,                                              Hvem han vill i nåd han väljer til sin man, sitt sändebud.                              Men hvad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.                              Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:                                Men vem har Herren här bland eder brukat til sin viljas tolk?                    ”Hvem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”                    Skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Lina Sandell

Hörom ock den unge pastorn, af Guds frid delaktiggjord                                     I det öfverfulla templet fritt förkunna nådens ord                                                För de tusende, som komma mången gång från fjeran trakt                                Gripna utaf ordets sanning och af evangelii makt.                                      Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,                              Djärft predikande en lära, hvaraf lif dock ingen fick                                  Talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,                                 Men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!

Nitisk mot den nya läran stod jag där så stolt och stark,                                   En ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;                                         Men hvad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,                     Med ett blad af ”Pietisten” han mig fångat i sin not!                                              Några ord ur Romarbrefvet med förklaringen deraf                                   Väckte mig till ny besinning af hvad Gud med Sonen gaf,                              När det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,                                        Allt är botadt i den ene – allt är genom honom godt!

Hvad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;                          Sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,                    Men den står dock fast, ty Herren själf i nåd har lagt den så,                        Och hvad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

II

Vid Fyris strand, i glada ungdomsstaden,                                                           Där fosterlandets söner sig forsaml                                                                      Till ädel täflan inom andens rike                                                                           Der vetenskapen öppnar sina salar

Och konsten hägrar med sin rika tjuskraft                                                        Och sången klingar än i sena kvällen                                                                    Där återfinna vi den forne pilten                                                                        Från herdetjället i den höga norden

Han, som för syskonskaran höll sin första                                                          För lifvet så betecknande predikan.                                                                        En högrest yngling med de rika lockar                                                              Kring pannans hvalf, och sällspord lif i blicken

Han möter oss, men icke på arenan                                                                    För lärda täflingar, nej, i den tysta                                                                        För allas undangömda kammarn.                                                                        Där kämpar han en högre kamp än tidens

För ovisst mål och jordisk pris, hvars lager                                                            Så ofta vissnar, innan sol är bärgad.                                                                      Ett obeskrifligt svårmod tryckt sin stämpel                                                          På hvarje drag utaf hans öppna anlet,

Ej studier, ej vänners bref, ej ordet,                                                                      Det gamla ordet, nyss så högt värderadt                                                              Så ljufligt njutet uti Norrlands skogar                                                              Bland dyra nådesyskon, kunde skingra

Den tunga natt, som spänt sin mörka vinge

Utöfer friska, ungdomsvarma hjärtat.

Det var en tid lik Luthers uti Erfurt,

Då i den trånga, tysta klostercellen

Han låg i stoftet, kämpande med Herren.

Så här Rosenius – vårt hemlands Luther!

Han bedt om kraft, ej ljus åt honom skänktes

I samma mått, på samma tid han tänkt sig,

Ja, då den underlige Herren gjorde

Hvad i sitt ord han sagt seg vilja göra,

När han sin tjänare begynte leda

På vägar, hvilka denne icke kände:

Då vaknade uti hans unga sinne

De ”hemska tvifvel”, hvarom själf han skrifvit,

JA, tvifvel på Gud, som skapat världen

På bibeln och dess evigt fasta sanning,

På en försonad, huld och nådig Fader,

Som hör och bönhör sina barn i nöden

Och älskar dem med evig faderskärlek.

Lik Jakob vid det trånga vadet Jabbok,

Han brottades den långa, mörka natten,

Till dess hans egen starkhet blef så bruten,

Att den gick upp allena uti Herrens,

Och han för hvarje dag behöfde lefva

Af nåden blott, Guds fria nåd i Kristus

Ej underligt om kampen räckte länge,

Om degelen måste vara het, då Herren

Här ville bilda sig ett utvald redskap,

I nödens skola helgadt och bepröfvadt.

Den lärare, som skulle leda andra

På salighetens väg, behöfde smaka

I högre mått så nödens djup som nådens.

Den herde, som med äkta herdesinne

Behöfde själf från kulorna i öknen

Sig skulle vårda , om den klena hjoden,

De leoparders berg och lejons boning,

Bli lyftad upp på öfverherdens axlar

Att såsom helt förlorad saligt frälsas.

Den tröstare, som skulle bringa tusen

Hugsvalelse i syndnödens klyftor

Och veta tala med de trötta själar

Den rätta tid – han måste själf ha druckit

Ur Herrens tröstebägare i nöden;

Liksom det står i allra högsta mening

Om honom, som vår synd uppå sig lade:

”Däraf att själf han varit pint och frestad,

Han kan och hjälpa dem, som ännu frestas.”

Så fostrades i Herrens egen skola

Vid bön, anfäktning och vid bibelordet

(Ett treblad, hvilket enligt Luther bildar

En teolog utaf det rätta slaget)

Den man, hvars namn i Skandien af tusen

Välsignas under tack och lof till Herren.

III

Har du vandrat öfver fälten nogon majdag klar och varm,

Har du sett den späda grönskan spira upp ur jordens barm,

Har du skådat lundens knoppning och den lösta flodens språng,

Har du lyssnat till den glada fågelskarans hemkomstsång?

O, då vet du hvad en vårdag i den höga norden är,

Och då anar du måhända hvad det löftet innebär:

”Ödemarken skall ock glädjas, blomstra som en lilja än

Libanons og Karmels skönhet Herren gifva skall åt den.”

Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,

Löftesrik den späda brodden skjutit blyg ur jorden opp,

Andens varma sommarfläktar örtagården ljuft berört,

Turturdufvans röst man åter här och där i bergen hört.

Herrens är det stora verket – hvilken man med all sin kraft

Gifver väl åt minsta frökorn lif och växtlighet och saft?

Öfver allt och öfver alla råder ju allenast Gud,

Hvem han vill i nåd han väljer til sin man, sitt sändebud.

Han är rik utöfver alla, rik i sina redskap ock,

O, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!

Hvarje tjänare sin gåfva liksom sin mission har fått,

Men hvad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:

Hvem har Herren här bland eder brukat til sin viljas tolk?

”Hvem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”

Skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Hörom då: I låga stugan sitter där en åldrig man,

Som det hårda knappa brödet blott med nöd förtjäna kan.

Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp,

Ty till en barmhärtig Fader tillitsfullt ha skådar opp.

”Hvaraf denna frid, du gamle”, spörja vi med undran stor,

”Jo, på Herren Jesus Kristus, trots all skröplighet, jag tror.

Syndabördan nu ej längre hvilar på min krökta rygg,

Gud har kastat den på Kristus, därför är jag fri och trygg.

Länge nog jag gått och suckat under Moses tunga staf,

Sökande med egna krafter lyfta samvetsbördan af,

Men den blef blott tyngre, tyngre, tills jag i en salig stund

Höra fick det dyra ordet om ett evigt fridsförbund.

Vid en sammankomst där borta uti kyrkobyn vid än

Läste man i ”Pietisten” om ”förbundet med Guds Son”

Och den nya lag som gäller än för Sonens barn – och se,

Bördan föll från tyngda skuldran, och jag måste saligt le.

Sedan dess, hus annorlunda har ej allt gestaltat sig,

Hvad som förr var tungt och bittert är nu lätt och ljuft för mig

Herren vare lof för gåfvan af en lärare, som vet

Tyda för oss höjden, djupet utaf nådens hemlighet.”

Hörom ock den unge pastorn, af Guds frid delaktiggjord

I det öfverfulla templet fritt förkunna nådens ord

För de tusende, som komma mången gång från fjeran trakt

Gripna utaf ordets sanning och af evangelii makt.

Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,

Djärft predikande en lära, hvaraf lif dock ingen fick

Talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,

Men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!

Nitisk mot den mya läran stod jag där så stolt och stark,

En ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;

Men hvad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,

Med ett blad af ”Pietisten” han mig fångat i sin not!

Några ord ur Romarbrefvet med förklaringen deraf

Väckte mig till ny besinning af hvad Gud med Sonen gaf,

När det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,

Allt är botadt i den ene – allt är genom honom godt!

Hvad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;

Sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,

Men den står dock fast, ty Herren själf i nåd har lagt den så,

Och hvad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

Hörom ock de dyra vittnen som utur vårt folk gått ut

Med det fria bjudningsordet, lyssnom nu på dem till slut,

När i stilla brödrakretsen lätt den frågan springer fram:

”Broder, säg, hur fick du blicken riktad på Guds dyra lamm?”

O, hur ofta ljuder svaret på ett sådant spörsmål än:

”Länge jag rannsakat skriften och ej funnit ljus i den,

Men till slut en gyllne nyckel uti nåd mig gifven blef:

”Gud ske lof för ”Pietisten” och dess kära Romarbref!”

Ja, så kunde än vi spörja och alltjämt få samma svar,

Vittnande om hvilken dyrbar gåfva oss den skriften var,

Mänskohjärtats labyrinter läggas frami dagen där,

Men än mer den nåd, som evigt väldig öfver synden är!

Dock, ej blott det skrifna ordet, som på duvovingar flög

Och hvaraf så månget hjärta lif och kraft och näring sög,

Vittnar om Guds nåd og gåfva; därom vittnar lika fullt

Ock det muntligt sagda ordet, ledande och fadershuldt

O, hvem lefver ej i minnet dessa stunder som igjen,

Då man samlades kring ordet inom slutna dörrar än,

Eller midt i arbetsveckan skyndade til ”Betlehem”

För att stärkas uti loppet mot ett nytt Jerusalem.

Gud ske lof för hvad han gifvit! Gåfvan står ännu oss kvar,

Fastän trogne såningsmannen re`n sitt värf fullbordat har!

Luther är ej død – han lefver än vid folks och troners fall,

Så Rosenius i norden efter sekler lefva skall.

IV

Mognande axet                                                                                                      Sakta sig böjer                                                                                                      Redan för höstens                                                                                                      Lättaste vind,                                                                                                        Hvitnande skörden                                                                                                      Bärgas med glädje                                                                                                    Uti de fulla                                                                                                        Ladorna in.

Pröfvande lärarn,                                                                                                Mognad i striden,                                                                                                        Tröttad af öknens                                                                                                  Brantar och djup,                                                                                                  Lutar förtroligt                                                                                                        Grånade hjässan                                                                                                      Sakta mot Mästarns                                                                                                  Trofasta bröst.

Ånnu med bruten                                                                                            Stämma han talar,                                                                                                Talar om Sions                                                                                                          Glädje och tröst,                                                                                                    Pekande stadigt                                                                                                          Hän på den ende,                                                                                                  Som för oss alla                                                                                                    Gifvit sitt lif.

Ljuvflig hans svansång

Ännu oss bringar

Toner af lofsång,

Glädje och hopp!

Etthundratredje

Psalmen af David

Gaf åt hans hjärta

Uttryck därvid.

Stilla, som solen

Sjunker i väster

Sjunker det trötta

Hofvudet ner.

Fridfullt, som vågen

Somnar vid stranden

Sluter i kvällen

Ögat sig till.

Söker sig stilla

Tåren den sista

Väg utfor kinden

Än liksom förr,

Bryts dock, som droppen

Brytes mot solen,

Strax i ett saligt

Leende frid.

Icke för ovisst

Mål har han kämpad,

Icke på svekfull

Grunn har han byggt.

Hva som i lifvet

Tröstat hans hjärta,

Var ock i döden

Ännu hans tröst.

Jesus allena

Allt uti alla,

Människan ringa,

Nåden blott stor:

Sådan var läran

Städs han förkunnat,

Pauli og Luthes

Lära det var.

Under den gröna

Daggstänkta mattan

Hvilar den trötte

Pilgrimen nu,

Men de som många

Undervist hafva,

Skola som stjärnor

Lysa en gång.

O, må den ädla

Säden han sådde

Blomstra och mogna

Härligt i frid!

Ordet var Herrens,

Därför det icke

Åter skall komma

Utan sin frukt.

Blåse en pingstvind                                                                                                    Kraftfull och ljuflig                                                                                                    Genom vår svenska                                                                                                      Sion ännu!                                                                                                              Hvile Guds Ande                                                                                                            Städs öfver Norden,                                                                                            Samlande nya                                                                                                    Skördar åt Gud!