Agatha Rosenius

                        

Agatha Rosenius. Tryckt med tillstånd av EFSAgatha Rosenius                                 10/9 1814 – 29/8 1874

Agatha var dotter till lanträntmästaren Erik Lindberg och Elisabeth Catharina f Nordlund. Som ung blev hon omvänd och hennes måtto blev ”helt för Jesus – helt från världen”. Ingen i hennes familj var kristen så Agatha hade det inte så lätt i hemmet.

Efter ett besök i hennes hembygd lär Calle ha sagt, efter att han hört hennes namn nämnas, att han fick en känsla av att hon skulle bli hans hustru. Man uppmanade Calle att skriva uppmuntrande och tröstande brev till henne. Efter detta steg så började en ettårig brevväxling mellan dem.

Efter ett tag fick de möjlighet att träffas personligen i det Lindbergska hemmet i Grisbacka, strax utanför Umeå. Rosenius berättar att när dessa två presenterades för varandra tänkte han: ”Jaså, så ser den kvinna ut som Gud bestämt åt mig.” Efter en tid så berättade Calle sina känslor för Agatha. Svaret från henne var positivt men det skulle dröja några år innan hennes föräldrar tillät att de gifte sig. De gifte sig den 2:e augusti 1843 i Umeå. Vigsel förättare var prosten A.A. Grafström.


Det sägs om Agatha att hon var väldigt huslig och att deras hem ständigt var en tillflyktsort för alla Herrens vänner i Stockholm då dom bodde där. Bernard Wadström beskriver Agatha: ”Ett vänligt fruntimmer med trofasta ögon och intelligent utseende.” vidare säger han: ”Under uppbyggligt samtal med henne förflöt en fjärdedels timme fort och angenämt.”

Agatha hade också en poetisk gåva och hon skrev lite sånger. En del utav hennes sånger blev införda i Pietisten. Här är några av de sångerna

*    Vad helst här i världen bedrövar min själ (Ack, saliga ro)
*    Till fridens hem, det rätta fadershuset
*    Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn


Agatha levde 6 år efter att Carl hade dött. Författarinnan Charlotte af Tibell, en av Agathas närmaste vänner, skrev vid hennes död denna dikt:

Agatha levde ett himmelskt liv,
ej skådat av mäskligt öga,
ett liv i tron benådat.
Men ock tillika det livet rika
av helgad kärlek, som ej vill svika i döden.

Lina Sandell skrev om Agathas sista sjukdom och död: ”Agatha hade varit rätt rask under sommaren och känt sig så fridfull och lycklig men på samma gång viss att snart få gå hem. Det sista var blott ett insomnade utan någon synbar kamp och utan ett ord till avsked. Kort förut hade hon yttrat: ‘Hälsa alla kära vänner, att det icke är så farligt att dö, som vi föreställa oss. det är blott att stiga in i högtidsvagnen och fara hem.’ ”

Lina Sandell-Berg som var nära vän till Agatha och Calle skrev så här till Agathas minne (utdrag från ett längre gravkväde) :

Agatha har gått över floden – så ljöd
En viskning bland vännerna nyss.
Man log genom tårar – hon var ju ej död,
Hon hade vid ängelns kyss
Blott segrande trätt över gränsen

Rosenii maka – hur ljuvlig och blid,
En skogarnas gömda viol,
Hon stått vid hans sida och delat hans strid
Och varit för hemmet den sol,
Som fröjdade, lyste och värmde.

En moder som få, uti kärlek och bön
Hon vårdad, vad Gud henne gav,
Och därför, o, måtte bönhörelsen skön
Och blomstra i frid på den grav,
Som gömmer det älskade hjärtat!

Rosenii enka, hur fridfull hon gick
En tid än bland vännerna här,
Med längtan i hjärtat, men hopp i den blick,
Som sträcktes mot hemlandet, där
Likt fågeln hon funnit sitt näste.

Och Jesus var när med sin himmelska frid,
och ljus blev ock dödsskuggans dal.
han stadsfäst sitt ord, vår Förbarmare blid,
Att vilken som gömmer hans tal,
skall gå ifrån döden till livet.