Tal av LarsOlov Eriksson vid Rosenius grav den 24 februari 2018
Inledning
När Carl Olof Rosenius inte helt oväntat dött den 24 februari 1868 – alltså för precis 150 år sedan – gick Sveriges genom tiderna hittills störste lekmannapredikant ur tiden. Ingen har efter honom haft sådan betydelse som han hade och har.
Rosenius jordfästning ägde rum den 28 februari – det var en fredag – officiant var biskopen i Härnösand, A. F. Beckman, som befann sig i Stockholm där han var ledamot av riksdagens första kammare. I sitt griftetal utgick biskopen från Uppenbarelseboken 14:13 som talar om orden från den himmelska rösten: ”Saliga de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor, ty deras gärningar följer med dem.”
I den gamla översättningen stod det: ”deras gerningar följa dem efter.” De sista orden är inte helt lätta att tolka. Jag tänker mig att de står för att de dödas verk består även sedan den som utfört dem är borta, åtminstone vill jag tolka dem så, och det passar utmärkt i Rosenius fall.
Rosenius insats
För oss som är samlade här är det inte svårt att förstå att Carl Olof Rosenius hade och har ett enormt inflytande. Att kalla honom Sveriges störste lekmannapredikant är inte bara en artighet; det är en övertygelse. Och den har god grund för sig.
Vittnesbörden om hans betydelse är många, och det gäller på många områden. Han var naturligtvis först och främst predikant. Han var enkel, jordnära, väl förberedd, och han talade till människors hjärtan, Några retoriska knep eller publikfriande finesser behövdes uppenbarligen inte. Det var innehållet som var det avgörande. Han talade till de väckta. Han var inte evangelisten utan tröstaren, förmanaren och varnaren. Innehållet i sin undervisning hämtade han från bibelordet läst med lutherska glasögon; han talade utifrån sin trosbakgrund och sin erfarenhet.
I hans förkunnelse fanns alltid ett själavårdande drag, ty han var en utpräglad själavårdare. I förkunnelse och inte minst i brev gav han råd i de mest skilda ämnen, och det är inte fel att se hur han på något sätt uppfattades som allmänt vis och klok. Det berättas också hur människor stod i kö för att få rådfråga honom i enskilda ärenden.
Till förkunnaruppdraget hörde också hans författarskap och redaktörskap, och de två hör ihop. Det flesta böcker som utgetts i Rosenius namn har sin upprinnelse i artiklar och artikelserier i Pietisten. Det inkluderar det kanske största arbetet av hans hand: kommentaren till Romarbrevet i två volymer.
Så kunde jag fortsätta. Rosenius var också översättare, sångförfattare, missionsman, styrelseledamot. Men allt detta är välbekant för oss som samlats här i dag. Det är ju för att vi värderar Rosenius som vi minns honom.
Rosenius bestående bidrag
Många har på olika sätt vittnat om Rosenius bestående värde och bidrag även i dag. Själv har jag mött det både i egen personlig erfarenhet och genom att ha undervisat om Rosenius under många år. Så låt mig för ett ögonblick bli lite personlig.
Jag är uppvuxen i ett hem i Västerbotten där pappa läste ur Rosenius stora dagbetraktelse varje kväll; den lilla fick jag i samband med min konfirmation och den var daglig läsning i flera år tills den även i mitt andaktsliv ersattes av den stora.
I min undervisning har jag varit med om hur klassen studenter ganska ofta delats i två. Den ena gruppen uppfattar Rosenius texter som gamla och otidsenliga, den andra gruppen säger ungefär: ”Varför har ingen berättat för oss om detta förut? Det är ju fantastiskt!”
Jag ska inte här analysera Rosenius bestående bidrag teologiskt och förkunnelsemässigt, i stället ska jag försöka att sammanfatta det i några meningar.
• Rosenius tog bibelordet på allvar. Han läste det inte bara, han levde i och av det; där är han ett föredöme.
• Rosenius förkunnade inte det populära och tidstillvända. Han predikade det behövliga, det nödvändiga, det som har med själens frälsning att göra; på den punkten är han en förebild.
• Rosenius predikade det dyrbara evangeliet. Han moraliserade inte, han talade inte ytligt om Guds egenskaper, han tog människors synd på allvar; i allt detta är han en lärare att lyssna till.
• Rosenius tog sina lyssnare på allvar. Han visste genom egen erfarenhet och själavård vad som är människans innersta längtan och behov, och det var dessa han talade till; i detta är han fortsatt, 150 år efter sin död, ett föredöme och en läromästare.
Avslutning
Med dessa påminnelser hedrar vi i dag Carl Olof Rosenius minne genom att tillsammans lägga ner blommor på hans grav. Vi som gör det – Roseniussällskapet, EFS och ELM-BV – är alla i någon mening barn av Rosenius förkunnelse och bärare av ett teologiskt arv efter honom. Det beroende och det ansvar som ligger i detta vill vi visa genom vår hyllning av Rosenius på 150-årsdagen av hans död den 24 februari 1868.
LarsOlov Eriksson
Ordförande för Carl Olof Roseniussällskapet