Gud är en projektion av människans egna drömmar och förhoppningar. Det vi kallar teologi – läran om Gud – är egentligen bara en form av antropologi, en lära om människan. Den tyske filosofen Ludwig Feuerbach (1804–1872) förde fram denna typ av tankar tidigt under 1800-talet. De fördes vidare och utvecklades på olika sätt av bland andra Freud och Nietzsche och lever vidare hos många kristendoms­kritiker i dag. Vad kan vi som kristna svara på påståendet att Gud bara är en illusion, ett önsketänkande om en sorts ideal fadergestalt, som vi skulle vilja ha och gömma oss bakom?

Ärligt talat ligger det en hel del i den form av religionskritik som säger att en gud är en mänsklig projektion. Det är oerhört lätt att skapa sin egen gud, en gud som svarar mot mitt eget önsketänkande. Religions­kritik – i meningen kritik mot de gudar vi själva skapar – hittar vi redan i Gamla testamentet i profeternas kritik av avgudar. Se till exempel Jesajaboken 44:9–21. Vi kanske inte tillverkar avgudabilder i trä och metall i dag, men vi snickrar gärna till dem i våra tankar. Ett tecken på att vi gjort oss en egen gud kan vara när vi i mötet med något som tydligt står i Bibeln, men som vi inte håller med om, säger: »Det stämmer inte med min gudsbild.« Våra egentillverkade avgudar har det gemensamt att de alltid bekräftar oss och aldrig utmanar oss. Det är också en del av bakgrunden till den kritik av lycko­profeterna som finns i Gamla testamentet, de som alltid profeterade att allt står väl till.

Vem är då den sanne och levande Guden? Hurdan är Gud? Vart ska vi gå för att se in i Guds hjärta? Vad är det mest centrala vi kan säga om honom?

För Rosenius är Kristi kors utan tvekan det mest centrala. Korset visar en Gud som vi inte kan fundera ut med våra egna tankar och föreställningar. Korset handlar inte enbart om frälsningen. Det är också en uppenbarelse av vem Gud egentligen är. Det är inte en Gud vars agenda är att vi ska skärpa oss, och först bli goda för att kunna platsa. Nej, Gud smakar döden för att vi är onda. Det är en korsfäst Gud som kommer oss nära för att rädda. Rosenius säger med Andra Korinthierbrevet 5:21 att Jesus blev gjord till synd för oss. Korset uppenbarar en Gud som reagerar mot männi­skans synd och ondska, som inte ser mellan fingrarna, men samtidigt en Gud som är kärlek, som älskar över alla gränser och väljer att själv bära straffet.

En tro för vilken korset inte är centralt, kommer att vara en falsk religion som enbart förmedlar det som till sist är människors tankar. Jämför Första Korinthierbrevet 1–2. Allt måste prövas mot korset. Martin Luther uttryckte detta med orden: »Korset allena är vår teologi.« I detta ligger att korset också säger något centralt om människan och hennes identitet. Hon är på grund av synden i ett värre läge än hon själv oftast tror; hon är fånge under synden och har ett dödsstraff vilande över sig. Samtidigt är hon långt mer älskad och värdefull än hon någonsin kan ana. När Gud i sin kärlek väljer att i Kristus smaka döden, visar det hur mycket människan är värd för honom.

En kristen får genom korset tillgång till att börja leva i en unik identitet: ödmjuk därför att hon ser sin synd, och kommer därför inte att se ner på någon annan, samtidigt stolt, trygg och frimodig, eftersom hon vet att hon i Kristus är förlåten och älskad och därför inte kommer att förakta sig själv. Hon ser att Kristi kors täcker henne helt och kommer därför inte att vara beroende av hur det egna känslolivet går upp och ner i gudsrelationen. Hon kommer inte ens att fastna vid frågan om hon tror tillräckligt – för om den frågan blir något hon ältar inser hon att hon gör sin egen tro till det som frälser – och inte Kristi kors. En av de sammanfattningar Rosenius gjorde (1844) av korsets betydelse lyder:

På nåden i Guds hjärta,                                                                                         den Jesus bragt oss fram,                                                                                       då han för oss i smärt                                                                                             blev död på korsets stam,                                                                                           jag nu allena bygger                                                                                               min tro och salighet                                                                                                   och lever därför trygger,                                                                                               den onde till förtret.

På nåden i mitt hjärta                                                                                               jag stödde mig en tid,                                                                                                   men då vid syndens smärta                                                                                         jag miste all min frid.                                                                                                 Jag var så länge nöjder,                                                                                         som jag mig kände rörd,                                                                                         men var jag mindre böjder,                                                                                     var strax min ro förstörd.

Den egendom som köptes                                                                                   med Jesu Kristi blod,                                                                                         beseglad när jag döptes,                                                                                         blott den är fast och god.                                                                                         Den ligger i Guds hjärta                                                                                         och i det gåvobrev,                                                                                               som under dödens smärta                                                                                 Guds Son med blodet skrev.

En kristen som förstått något av korsets uppenbarelse av vem Gud är har också resurser att möta den som säger: »Jag tror inte på Gud.« Henne kan den kristne då fråga: »Vilken gud är det du inte tror på?« Efter att ha lyssnat in den andres beskrivning kan den kristne ärligt säga: »Den guden tror inte heller jag på.« I de allra flesta fall kommer nämligen beskrivningen att vara på en gud som är konstruerad av en människas egna föreställningar och som ligger långt borta från den Gud som Kristi kors uppenbarar. Därefter kan det vara läge att berätta om den korsfäste guden som skänker frälsning.