Rosenius som predikant – men också mycket mer

av LarsOlov Eriksson

Inledning

Carl Olof Rosenius (1816–1868) har av kyrkohistorikern Gunnar Westin kallats ”den främste lekmannapredikant vårt lands kyrkohistoria känner”. Det är ett omdöme som står sig än i dag. För den nyevangeliska väckelsen i mitten av 1800-talet var han den självklara centralgestalten, och det var naturligt att de unga män som tog initiativ till bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vände sig till honom för råd och stöd. Stöd fick de också genom att Rosenius var med vid bildandet av EFS och ingick i dess första styrelse.

Predikanten

Rosenius var först och främst predikant. Som prästson hade han själv tänkt sig att likt sin far bli präst, men det blev inte så. Det hindrar inte att han kom att uppmuntras att leda samlingar och predika. Redan som femtonåring ska han ha lett en mindre samling i Röbäck utanför Umeå och där läst högt ur Luthers skrifter. Någon predikan var det inte tal om den gången.

Sedan Rosenius flyttat till Härnösand för att fortsätta sina studier vid gymnasiet där, kom han dock att vid några tillfällen predika i offentliga möten. Sin första regelrätta predikan höll han på långfredagen 1836 i Stigsjö kyrka. Han gjorde det med den kyrkliga överhetens goda minne, eftersom han mot egen förmodan hade fått biskoplig venia att predika. Temat för hans predikan – den ägde rum på eftermiddagen – var ”Några ord vid den korsfästes grav”.

Hans förkunnelse vid detta tillfälle väckte en viss uppmärksamhet. Komministern på plats, Pehr Nordstrand, kritiserade predikan och menade att den var ”för bondsk” och svärmisk. Men Rosenius försvarade sig. När han på påskmorgonen samma helg predikade igen, hade han haft svårt att förbereda sig. I ett brev till Maja Lisa Söderlund i Kåge skriver han efteråt: ”Denna gång kändes ännu svårare än den första. Flera stadsbor hade kommit ut till Stigsjö, bland vilka även några vänner. Alla möjliga känslor stormade genom mitt hjärta, fruktan, förtröstan, glädje, allt på en gång. Men nu hjälpte Gud ännu härligare. Han visade sig mäktig i den svage. Jag fick mycket att säga, så att jag ej behövde taga allt ur konceptet.”

Härnösandsåren (1833–1837) var inte enkla för Rosenius, och han talar om att han vid denna tid kände sig missförstådd och att han allmänt uppfattades som alltför allvarlig. Det hindrade dock inte att han fortsatte att predika när han kallades till det. Under sommaren 1837 var han predikohjälp åt sin far i Burträsk, och han företog även en predikoresa i Lappland i början av år 1838.

Efter de misslyckade präststudierna i Uppsala – på grund av vacklande hälsa, ekonomiska bekymmer och en ständig inre kamp – kom så Rosenius 1839 som informator till Lenna gård i Huddinge söder om Stockholm. Om Uppsalatiden varit svår, blev inte tiden i Huddinge bättre. Rosenius anfäktades av tvivel och ensamhet, och av predikande blev det inte mycket under dessa år.

Vändningen kom sedan han fått kontakt med metodistpastorn och entrepenören George Scott. Från hösten 1840 blev Rosenius medhjälpare till Scott i hans många engagemang. Så småningom innebar detta också regelbunden predikan, och första söndagen efter jul, den 27 december 1841, höll Rosenius sin första predikan i Engelska kyrkan. Predikotexten var från Gal 4:1–7, den dagens episteltext. Om Rosenius predikan skrev Scott i sin dagbok att han med stor tröst lyssnat till Rosenius, som han kallar en lovande ung man som kommit i hans väg genom Guds försyn.

När Scott samma år reste till England och Amerika för att samla in pengar till sitt arbete i Sverige, övertog Rosenius ansvaret för de svenska gudstjänsterna på söndagförmiddagarna. Han trivdes och växte i sina uppgifter. Och han berättar i brev – återigen till Maja Lisa Söderlund – om hur han bejakar kallelser att predika och leda bibelstudier. Han skriver bland annat: ”Jag säger de enfaldiga, vad Kristus gjort och är för oss och vill ha av oss, att Kristus är vår rättfärdighet, ära och välbehag för Gud i himmelen, och varje kristen är Kristi ära, rättfärdighet och välbehag för människor på jorden.”

Efter att Scott under tumultartade omständigheter tvingats att lämna Sverige våren 1842, övertog Rosenius än mer av hans verksamheter. Och även om hans predikande i Engelska kyrkan fick lov att upphöra under ett antal år, helt enkelt på grund av att den stängdes, fanns andra predikstolar i och utanför huvudstaden som välkomnade Rosenius. År 1857 kunde han återvända som predikant till kyrkan som återöppnats några år tidigare och även bytt namn till Betlehemskyrkan.

I tio år predikade Rosenius mer eller mindre regelbundet i Betlehemskyrkan på söndagar och onsdagar. Hans sista predikan där höll han den 15 maj 1867. Någon tid senare drabbades han av en hjärnblödning (slaganfall) och begärde i juli samma år att bli entledigad från uppgiften som predikant. Han skulle sedan drabbas av ytterligare hjärnblödningar och avled den 24 februari 1868. Så sent som den 18 februari hade han dock hållit en andakt hemma hos vänner. Den utgick från Jesaja 53, samma text som han – på nyårsdagen 1840 – hade som utgångspunkt när han för första gången talade i samband med en offentlig samling i huvudstaden.

Predikoförberedelsen

Rosenius har själv skildrat hur han gjorde när han förberedde sina predikningar. Visserligen säger han att han skriver sina koncept dåligt och att han talar illa, ”ty det blir torrt vardagsprat”, för att använda hans egna ord. Men med förberedelsen fuskade han inte.

Sedan han bett Gud om hjälp sätter han sig noggrant in i texten. Till en präst som bett honom berätta hur han går till väga skriver Rosenius om denna punkt i förberedelsen att det handlar om att ”urgera texten, låta den tala, ’sno’ och vända den så, att den blir från alla sidor väl klar, då predikar den själv allra kraftigast i flera år”.

Det andra steget i förberedelsen är att välja ämne för predikan. Här finns för Rosenius en grundregel som han alltid följer, och det är att inte välja det som är ovanligt eller uppseendeväckande utan det som behövs. Han skriver att han inte tar fasta på ”det ovanligaste för att frappera med ohörda ting, utan det behövligaste, mest praktiska”. När det gäller vilka dessa behövligaste ämnen är, räknar Rosenius upp bland annat tio Guds bud, trosbekännelsen eller ”något om Kristus, Frälsaren, tron, nåden” med mera. Han kallar det även ”de gamla ämnena”.

Efter detta är det dags att konsultera andra genom att läsa ”någon utläggning som är pålitlig”. Rosenius betonar att det myckna läsandet knappast är nödvändigt. Det handlar inte om att läsa mycket utan om att läsa rätt. Det är bara den som vill framstå som lärd och märkvärdig som behöver ”grassera i allt, som finns”. För vanliga predikanter, de som vill förmedla ett ord från Herren genom Anden, räcker det med att hålla sig till de bästa kommentarerna, ”vilka ej kunna vara många”, som Rosenius påpekar.

Väl på predikstolen tycks Rosenius ha talat ganska fritt. Han återkommer till att han extemporerar utifrån ett ganska kortfattat koncept.

Predikoframförandet

Rosenius var mån om att inte övertyga med retoriska finesser eller ett uppseendeväckande framförande. Sin egen predikostil betecknar han som ”torrt vardagsprat”. Han var aldrig ute efter att briljera med talekonsten; han ville övertyga genom innehållet i sin förkunnelse. Det viktigaste för honom var att det han sade hördes och togs emot.

Andra har vittnat om hur han var i predikstolen. Paul Peter Waldenström lyssnade som ung på Rosenius och greps av hans predikan. I sina minnesanteckningar skriver han om hur han i samband med påsken 1859 för första gången besökte Betlehemskyrkan och hörde Rosenius predika. ”Vilken ström av levande vatten voro icke hans predikningar! En så härlig påsk har jag aldrig förr eller senare haft.” Han fortsätter så att berätta om hur en vänskap uppstod mellan honom själv och Rosenius och hur han varje gång han besökte Stockholm gick till Betlehemskyrkan för att lyssna på Rosenius.

I minnesanteckningarna beskriver han Rosenius predikostil på följande sätt: ”Såsom predikant var han mycket enkel och naturlig. Inga högtravande ord, inga krystade åthävor. Han talade till folket. Hans stämma var bred, hans dialekt norrländsk. Aldrig lade han an på att uppröra känslorna hos sina åhörare. Hans hållning var alltid lugn och värdig. Hans enda rörelser i predikstolen bestodo däri, att han stundom sträckte ut ena armen. Aldrig skrek han, aldrig viskade han, alltid talade han lugnt och jämnt, alltid vänd rätt fram.”

Den unge August Strindberg lyssnade som så många andra vid denna tid till Rosenius och tog intryck av honom i predikstolen. I den självbiografiska boken Tjänstekvinnans son beskriver Strindberg honom med följande ord: ”Rosenius såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje. Han erkände visserligen att han var en gammal syndare men Jesus hade honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det möjligt att det fanns en lycklig människa? Varför blev då inte alla läsare?”

De många vittnesbörd som finns är enstämmiga. Rosenius övertygade med sina ord, inte sina åthävor. Han levde som han lärde: han talade om det behövligaste. Eller med Waldenströms ord: ”Hans predikan gick mestadels ut på att trösta de bekymrade.” Det var detta som lockade folk till Betlehemskyrkan. Att han var allvarsam och stillsam gjorde ingenting. Att han var ensidig var heller inget problem. Att han var innerlig och själavårdande betydde mest. Som predikant var Rosenius framför allt själavårdaren som med skärpa, medkänsla och säkerhet både avslöjade vad som är människans behov och berättade om vem som möter dessa behov.

Predikoinnehållet

För Rosenius var det viktigt att predikan i luthersk ordning skulle bestå av lag och evangelium. Men det är påfallande att innehållet i hans predikan – och hans skriftställarskap i stort – är mycket brett. Även det är ett lutherskt arv, liksom tankeredan, betoningen av den centrala läropunkten om rättfärdiggörelsen genom tron och förkunnelsen av Guds storhet, majestät och helighet.

Eftersom Rosenius var en så uppburen predikant som han var, fick han uppleva mycket motstånd och ifrågasättande. Hans egen inre anfäktelse var en sida; de yttre misstänkliggörandena och angreppen var en annan. Mycket sällan gick han i svaromål; polemik såg han inte som en del av sitt uppdrag. Bara i något enstaka fall tog han till orda mot sina belackare, och då gjorde han det inte från predikstolen utan i form av artiklar i den kristna pressen.

Rosenius hämtade inspiration till sin förkunnelse från olika håll. Man har pekat på intryck från pietism, herrnhutism, metodism och lutherdom (luthersk ortodoxi).

Från pietismen kom framför allt betoningen av omvändelsen och pånyttfödelsen, fruktan för det världsliga och kartläggningen av hjärtats innersta skrymslen och vrår. Mycket av det själavårdande kan sägas gå tillbaka på ett pietistiskt arv.

Från herrnhutismen lånade Rosenius inspiration när det gäller synen på den osynliga kyrkan; det finns ett ekumeniskt drag hos Rosenius som är påfallande. Från herrnhutismen kom även i stor utsträckning hans intresse och iver för missionen och diakonin. Kanske förstärktes också det innerliga draget i Rosenius personlighet genom herrnhutiska impulser vad gäller Jesus som vännen och andra av innerlighet präglade uttryck i hans predikningar och sånger.

Från metodismen – framför allt via George Scott – hämtade möjligen Rosenius synen på de många och fria verksamhetsformer som han var engagerad i. Påverkan därifrån på hans förkunnelse är mera osäker.

Men framför allt var Rosenius beroende av Luther. Han läste mycket av lärofadern och citerade honom gärna. Ibland finns långa stycken från Luthers skrifter återgivna i Rosenius predikningar och artiklar. Från Luther hämtade han också gärna citat från kyrkofäderna.

Som exempel på det lutherska hos Rosenius kan hans utläggning från 1857 av första budet tjäna. Rosenius börjar med att konstatera att en människas gud är det som är viktigast för henne, helt i enlighet med Luthers definition i katekesen. Sedan går han vidare och nämner några av de avgudar som människor håller sig med. Av alla avgudar är pengar störst och mest känt. Men också annat kan vara en avgud: lärdom, njutning och människofruktan. Allt detta är välkänt, säger Rosenius. Däremot är det inte alltid klart för människor att den största avguden av alla är hennes eget jag.

Efter detta ställer Rosenius frågan hurdana Gud då vill att vi människor ska vara. Två ting önskar sig Gud av oss, säger Rosenius. För det första att vi ska frukta honom, det vill säga lita på honom. Det innebär att vi ska ta både gott och ont ur hans hand. Och det är bara Gud vi ska lita på. Frukta, i meningen vara rädda för, ska vi människor bara synden. Ty den är olydnad mot Gud.

För det andra vill Gud att vi ska älska honom. Denna kärlek ska vara utan hyckleri, frivillig och ska utövas med glädje. Enkelt uttryckt betyder det att låta Gud vara det viktigaste i våra liv, att låta honom vara Gud.

Slutligen betonar Rosenius allvaret i det första budet – liksom för övrigt i alla bud. Det heter att ”du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Ordet ”skall” är avgörande. Det handlar inte om en önskan eller en vag viljeinriktning; det handlar om ett bud.

Själavårdaren

Även om Rosenius i första hand var predikant var han också mycket annat. För oräkneliga människor var han den gode och erfarne själavårdaren. Själv menade han att själavården försummades av många präster. Han skriver på ett ställe att det gäller att med ”den äkta kristendomens enfald” samtala med människor om själens tillstånd.

Mycket av Rosenius själavård utövade han naturligt nog genom sina predikningar, också detta ett typiskt lutherskt drag. Men många var även de som uppsökte honom för enskilda samtal, och ännu fler var de som brevledes sökte hans råd och vägledning. Åtskilliga av dessa brev finns utgivna i olika samlingar. Genom sin korrespondens kom Rosenius att som själavårdare vara till hjälp för människor i hela landet, ja, även utanför Sveriges gränser.

De ämnen som Rosenius avhandlade i sina själavårdande brev var varierade. Detta framgår tydligt av de rubriker som breven fått i utgåvan av Rosenius samlade skrifter där över femtio brev finns återgivna i det fjärde bandet. Exempel på rubriker är: ”Något om den oäkta kärleken till Frälsaren”, ”Får också jag tro?”, ”Om Guds underliga ledning med sina barn”, ”Om synd mot den helige Ande”, ”Om frestelser och syndautbrott”. Väldigt många brev behandlar teologiska och andliga frågor, men det finns även exempel på ganska praktiska ämnen som tas upp, till exempel om äktenskap mellan troende och icke troende, om splittring i en kristen församling, råd vid uppförande av bönhus och om lekmäns verksamhet.

Men precis som när det gäller Rosenius predikan dominerar även i själavården det tröstande, uppmuntrande och uppbyggande draget. Rosenius talade och skrev om nåden. Han upphörde aldrig att tala till den bedrövade, anfäktade och bekymrade människan. Säkert talade han i både predikan och själavård även till sig själv.

Skriftställaren, översättaren och sångförfattaren

Redan tidigt i sin kontakt med George Scott fick Rosenius bland annat uppgifter som medarbetare med tidningen Pietisten. Den hade grundats av Scott och utkom med sitt första nummer i januari 1842. När Scott senare samma år tvingades lämna Sverige övertog Rosenius ansvaret för tidskriften helt och hållet, och under tiden fram till och med 1866 utkom den varje månad under Rosenius redaktörskap. Sedan blev den på grund av Rosenius sviktande hälsa kvartalsskrift, för att efter Rosenius död 1868 övertas av Paul Peter Waldenström.

Pietisten hade som underrubrik och programförklaring den långa formuleringen ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike; i synnerhet Lagens och Evangelii, Bättringens och Trons hemligheter, framställda uti Afhandlingar, Berättelser, Liknelser och Sånger m. m., till ledning och tröst för salighetssökande själar”. Det mesta av materialet i tidskriften författades av Rosenius själv, men han införde även notiser, berättelser och annat material som hade översatts från framför allt engelska.

En del av det som publicerades i Pietisten var predikningar som Rosenius hållit i olika sammanhang. Annat var föranlett av frågor som ställts till honom eller ämnen som han av olika anledningar ansåg viktiga att behandla. I några fall kan man ana att Rosenius hade behov av att förklara sig eller gå i svaromål mot de många anklagelser för både det ena och det andra som riktades mot honom, hans förkunnelse och hans verksamhet i stort. Trots hans grundmurade lojalitet mot Svenska kyrkan och dess bekännelse var det många inom denna kyrka som talade illa om och angrep honom.

I några årgångar av Pietisten avhandlade Rosenius i följd större sammanhängande ämnen. Så innehåller till exempel den fjortonde årgången 1855 en genomgång av Herrens bön, den sextonde och sjuttonde årgången på liknande sätt en utläggning av de tio buden. Årgångarna 19 till och med 25 (1860–1866) utgör i huvudsak Rosenius kommentar till Romarbrevet.

Åtskilliga av Rosenius artiklar och/eller artikelserier utgavs separat som böcker eller traktater. Detta gäller även hans kända Betraktelser för var dag i året som är utdrag ur hans samlade skrifter. Sammanställningen gjordes efter hans död av hans sekreterare Amy Moberg och hans nära vän Lina Sandell. Amy Moberg och Lina Sandell var också ansvariga för den biografi över Rosenius som utkom samma år som han dog.

Rosenius var inte redaktör bara för Pietisten. Han hade också från 1842 ansvaret för Missions-Tidning, en tidskrift som redan 1834 grundats av George Scott. Rosenius var redaktör för tidningen till 1867, då han överlät den till EFS.

En sida av Rosenius litterära verksamhet som kanske är mindre känd är hans översättningar. Förutom att han översatte artiklar för de båda tidskrifter han var redaktör för, översatte han även bland annat John Bunyans bok Kristens resa till svenska. Dessutom översatte, omarbetade och kompletterade han Eiler Hagerups Martyrhistoria. Som brukligt var fick boken på svenska en lång och innehållsrik titel: Märkwärdiga exempel af de heliga martyrer, deras swåra lidande, segerrika tro och tålamod i de tio stora förföljelser som under den hedniska öfwerheten i de tre första århundraden efter Christi födelse öfwergingo christenheten.

Ända sedan sin ungdom tycks Rosenius ha haft en glädje i och en lätthet att formulera sig på vers. Det finns exempel på stycken från hans tonårstid, där han i diktens form skildrar sina upplevelser och tankar. Allt är kanske inte högtstående poesi, men det visar att han gärna använde dikten som uttrycksmedel.

I Pietisten publicerade Rosenius flera av de psalmer och sånger som han själv eller hans hustru Agatha skrivit. Redan i första årgången av tidskriften finns en dikt återgiven. Och flera av Rosenius kända sångtexter kunde tidigt läsas i Pietisten. Det gäller till exempel ”Med Gud och hans vänskap”, ”Var jag går i skogar berg och dalar” och ”Ängsliga hjärta, upp ur din dvala”.

Rosenius i dag

Rosenius var under sitt relativt korta liv aldrig ute efter att bilda skola eller framstå som förebildande. I stället var han besjälad av sin kallelse att förkunna lag och evangelium till människors frälsning och fördjupning. Han var svag – om än alltid lojal Svenska kyrkans bekännelse – i sin sakramentssyn. Han var försiktig i förkunnelsen av efterföljelse, inte för att den var oviktig, utan för att den lätt kunde bli lagisk. Hans huvudämne var nåden.

Av vissa av sina belackare anklagades Rosenius för hyperevangelism. Själv hävdade han och strävade han efter balans. Men han ägnade sig, som nämnts, inte åt självförsvar eller polemik. Hans predikningar och artiklar fick tala för sig själva.

Rosenius kan knappast kallas för evangelist; han var lärare, själavårdare och bibelutläggare. Och som innehållet i hans samlade skrifter visar, var han sannolikt betydligt bredare i sitt val av ämnen än vad den vanliga bilden av honom och hans förkunnelse antyder.

Vad kan då Rosenius lära oss i dag?

Jag vill peka på några drag hos honom som jag menar är efterföljansvärda för förkunnare också i vår tid.

Först och främst tror jag att hans enkla beskrivning av hur han själv förberedde sig och vad han ville med sin förkunnelse är viktig. Det skulle sannolikt betyda mycket om hans sätt att förbereda sig anammades av dagens predikanter: att grundligt sätta sig in i den bibliska texten och att som predikans ämne välja det behövligaste, inte det ovanligaste. Det finns hos många predikanter i vår tid alltför lite av grundligt textarbete, något som obönhörligen märks i förkunnelsen. Bibelsynen avslöjas i bibelbruket, och att fuska med det exegetiska hantverket är att inte ta bibelordet och uppdraget på allvar. Eller som en vän till mig noterade: många präster tycks inte tro på vad de gör när de predikar.

Det finns också hos många förkunnare i dag en alltför uttalad vilja att vara aktuell, tidstillvänd och populär, något som många gånger leder till en ytlig populism som bara är tröttande. Rosenius råd att tala om det nödvändiga, ”de gamla ämnena”, är ett råd att ta till sig för dagens predikanter. Det sagda betyder inte att inte språk och tilltal behöver förändras. Det är självklart. Men det finns på många håll i dag en förlägenhet inför de stora frågorna, de eviga frågorna, de grundläggande frågorna i tron. Vad bekänner vi när vi stämmer in i trosbekännelsen? Är Jesus den han säger sig vara eller är han någon/något annat? Vad kan vi veta om Gud, och vad kan vi inte veta? Och så vidare.

För det andra tänker jag att Rosenius kan lära dagens förkunnare att vara lyhörda för sina lyssnares innersta behov. Att predika är inte att visa upp sig, det är inte att söka bekräftelse, det är inte att göra intryck. Detta betyder att predikan ska vara själavårdande i vid mening. Den ska inge förtroende. Det ska vara tydligt att den som predikar vet vad han eller hon talar om, att personen i fråga känner Herren och vet vad det innebär att leva som lärjunge. Förkunnelsen ska övertyga genom sitt innehåll, inte sina retoriska grepp – vilket inte hindrar att varje predikant bör vara retoriskt medveten och kunnig. Ett dåligt framförande ska inte stå i vägen för ett gott budskap.

Alltför mycket av dagens predikan är i evangeliets och kärlekens namn snarast ett slags lagisk uppfostran av gudstjänstbesökarna. Många predikanter saknar till synes en grundläggande respekt för sina lyssnare. Grundproblemet är kanske – med luthersk terminologi – att det predikas mer lag än evangelium, även om predikanterna tycks tro att de predikar det senare. Men den förkunnare som tror att evangeliets kärna är det dubbla kärleksbudet har totalt missförstått det hela; det dubbla kärleksbudet är faktiskt lag, inte evangelium, oavsett vad man anser. Att ta lyssnarna på allvar betyder också att ta deras synd på allvar. Och det är en känslig sak. För att kunna göra det krävs både mod och självkännedom, både psykologisk kunskap och inlevelseförmåga. Kanske behövs även personlig erfarenhet av förlåtelse och upprättelse.

För det tredje tror jag att Rosenius kan vara ett föredöme för dagens predikanter genom sin vilja att tala praktiskt till den troende människan. Många, kanske de flesta, som besöker en vanlig gudstjänst i dag gör det för att de dels vill dela den kristna gemenskapen, dels förväntar sig att få något att leva på under den vecka som kommer. Då är det av avgörande betydelse att den som predikar – även om inte predikan är det enda som betyder något i en gudstjänst – verkligen riktas till dem som är närvarande. Och att predikanten känner sina lyssnare och deras längtan.

Det finns, det är jag övertygad om, en innerlig och ärlig längtan hos många människor efter fördjupning i sina kristna liv. Om detta vittnar många företeelser, inte minst det på vissa håll stora – ibland på gränsen till lite romantiska – intresset för andliga fäder och mödrar i gångna tider. Om det vittnar också efterfrågan av andlig vägledning. Därför är förkunnelsen i dag paradoxalt nog kanske viktigare än någonsin, samtidigt som den inte sällan ersätts med annat. Detta sagt väl medveten om att förkunnelse kan förekomma i andra former än regelrätt predikan. Men ifall det är sant att många som går i kyrkan i dag längtar efter andlig fördjupning, är det ett svek av predikanterna om de inte ger sina lyssnare föda.

Mer kunde sägas om Rosenius som förebild för dagens förkunnare, men detta kan räcka.

Avslutning

Rosenius fick under sitt liv betyda oerhört mycket som predikant, själavårdare och skriftställare. Och mer vore att säga också om andra verksamheter där Rosenius gjorde en insats, men i denna artikel har jag koncentrerat mig på hans förkunnande och litterära sida. Även om hans röst har tystnat för länge sedan, lever han i sina skrifter, sina brev och sina sånger. Han har fortfarande mycket att lära, inte minst dem av oss som på olika sätt står i förkunnelsens tjänst.

Litteratur

Litteraturen av och om Carl Olof Rosenius är mycket omfattande. I ovanstående artikel har jag framför allt använt mig av följande böcker:

Allan Hofgren m. fl., 150 år i Herrens hus: Betlehemskyrkorna i Stockholm 1840–1990, Stockholm: Mälarhem, 1990.

Karl Linge, Carl Olof Rosenius: Sveriges främste lekmannapredikant, Upsala: Lindblads, 1956.

Sven Lodin, C. O. Rosenius: hans liv och gärning, Stockholm: EFS Bokförlag, 1956.

Amy Moberg & Lina Sandell, Teckning af Carl Olof Roseenii lif och werksamhet, hans wänner tillegnad, Stockholm: Norman, 1868.

Carl Olof Rosenius, Samlade skrifter I–IV, Stockholm: EFS Bokförlag, 1926.

Artikeln ovan är  tryckt i Ingång, Johannelunds teologiska skriftserie  nummer 3–4/2012. Tidskriftsnumret kan beställas därifrån till ett pris av 80 kr + porto.