Rosenius teologi – nyevangelismen
av Allan Hofgren
Rosenius teologi präglades av Martin Luther, herrnhutismen och nyläseriet: Luther från 1500-talet, herrnhutismen från 1700-talet och nyläseriet från 1800-talet. Hos Luther hämtade Rosenius sin syn på rättfärdiggörelsen, hos herrnhutismen, en väckelserörelse från Tyskland, betoningen på Jesu blod och hans död på korset, och hos nyläseriet en ny betoning på Luther och herrnhutismen.
* Bibeln som Guds ord
* Försoningen i Jesus Kristus
* Nåden och rättfärdiggörelsen
Viktigt var för Rosenius att poängtera att Jesus tog på sig all världens skuld, led straffet i syndarens ställe, ”köpte vår salighet med värdet av sitt blod”. Rättfärdiggörelsen går till så att människan, när hon av nåd tar emot syndernas förlåtelse, blir förklarad rättfärdig för Jesu skull. Jesus Kristus som ställföreträdare är ett tröstens ord till en botfärdig syndare.
I en av sina sånger skriver Rosenius: ”O vilka under helgonen äro: Leva i salighet, sucka så tungt.” Detta är Rosenius sätt att uttrycka den teologiska satsen: på en gång syndare och rättfärdig. Helt och hållet rättfärdig i Kristus, men på jorden fortfarande en som syndar. Ingen kristen är i praktiken syndfri, men all synd kan förlåtas.
När det gäller den aktiva helgelsen, betonar Rosenius den inte så starkt. Han var rädd för egenrättfärdighet, men manar till ett heligt och rent liv och stryker gärna under förmaningarna i Nya testamentet.
En känd svensk kyrkohistoriker har sagt: ”Efter reformationen har ingen enskild svensk övat ett så omfattande och djupt inflytande på vårt lands religiösa och delvis allmänna fysionomi som Rosenius.”