»Jag är bara intresserad av att göra positiva berättelser, ingenting annat är värt att lägga energi på«, säger den svenske filmregissören och författaren Kay Pollak i en intervju inför sin 80-årsdag. I intervjun säger han också att »lycka är ett val«. Pollak har i en tidigare intervju berättat att den starkaste drivkraften för att göra filmen Så som i himlen (2004), var att skapa en arena för repliken »Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt«, som han för att riktigt ladda den skarpt låter prästfrun uttala. Ja, vad är egentligen människans problem? Är det att hon inte kan älska sig själv och vara positiv, för att hon av kyrkan matats med ett förtryckande budskap om synden? Kan människan själv välja lyckan i egen kraft?

I Pollaks värld är den titel – Syndens dagliga plåga – som valdes på den andra boken i serien C O Rosenius för vår tid, som EFS-förlaget gav ut på 1970-talet, (ny upplaga BV Förlag 2008) ett uttryck för en typiskt syndaupptagen självutplånande och självplågande kristendom som skadat så många människor. Men hur är det egentligen: Är budskapet om människans synd så förtryckande? Hur skulle Rosenius kunna tänkas svara på Pollaks invändningar?

För det första: vad är synd?

För Rosenius är synd absolut inget som kyrkan hittat på för att trycka ner människan. Synden är en verklighet som människan sedan fallet ofrånkomligt lever med. Att förneka synden och dess makt i människans liv skulle därmed vara helt uppåt väggarna. Det skulle hindra människan från att i förlängningen kunna få grepp om djupet i Guds frälsning.

Till den som inte vill tro att det är så illa ställt, ger Rosenius utmaningen att under en enda dag försöka hålla Guds bud till punkt och pricka. Här talar Rosenius inte endast om att hålla buden genom att göra det goda. Han talar framför allt om att följa dem i inre bemärkelse – i hjärta och själ – genom att lyda det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Gud av hela ditt hjärta och hela din själ och din nästa som dig själv. I ett sådant test avslöjas vi. Synden är en makt i våra liv som tar sig uttryck i en ofrånkomlig självupptaget. Vi vill vara våra egna gudar och herrar. Vi vill vara våra egna frälsare. Vi vill tro att vi kan skapa vår egen eviga lycka i tillvaron genom våra val och handlingar.

Nej, Pollak – skulle Rosenius säga – det är inte talet om synd som förtrycker oss människor utan det är synden själv. Om vi förnekar syndens verklighet ljuger vi och lögn är ingen bra grund att leva på.

För det andra: vad kan vi göra åt synden?

För Rosenius är svaret kort och gott: »Inget.« Vi kan inte lösa syndens problem genom våra egna ansträngningar. Den som tror det har inte sett syndens djupa problem. »Vi kan inte vara helt och hållet uppriktiga, inte vaka och be som vi skulle, inte kämpa som vi borde. Vi kan inte ens styra våra tankar«, skriver Rosenius. Inte ens den varmaste kristne förmår i sig själv uppfylla lagens krav, det vill säga Guds förväntan. Paulus skriver: »Vi vet att lagen tillhör det andliga. Men jag själv är av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag«, Rom 7:14–15.

Ja, Pollak – skulle Rosenius säga – det är sant att en kristen har ett slags identitet som hopplös syndare. Men det är inte nedtryckande som du tror, utan ett utryck för en ärlig självmedvetenhet.  Dessutom är det inte alls hela sanningen om människans identitet.

För det tredje: vem kan då rädda oss?

Rosenius lyfter på biblisk grund fram att det är Kristus och enbart Kristus som gör frälsningen, hela frälsningen. Han har uppfyllt lagens krav till fullo. Rosenius skriver: »Kraften till detta har Kristus förbehållit sig själv, och han ger den inte åt oss, för att vi skulle få förfoga över den som vi ville.« Det betyder att inte ens vår utveckling som kristna, de positiva stegen i vår helgelse, vår egen trosförmåga, Andens gåvor och frukter utan endast Jesu fullbordade verk kan vara vår tröst och vår lycka. En kristens identitet är inte att hon endast är en syndare utan att hon är en av Gud ända in i döden älskad rättfärdiggjord syndare. Den som förstått radikaliteten i sin egen synd har en möjlighet att se den ännu större radikaliteten i Guds frälsning i Jesus Kristus. Här finns den kristna människans djupaste identitet, något som går att vila i, att leva och dö på.

Nej, Pollak – skulle Rosenius säga – Gud förlåter. Han har fördömt synden i Jesus Kristus. Därför behöver vi inte förminska eller förneka synden i oss själva eller världen för att orka leva. Vi behöver inte pumpa upp oss med positivt tänkande för att besvärja verkligheten. Vad vi behöver är att se hur Gud hanterat synden och gett sin frälsningsgåva genom Jesus Kristus. Det är lyckan och den är en gåva – inte något vi kan skapa genom våra val.