SÅNGER AV ROSENIUS

Sånger/Psalmer av Carl Olof Rosenius

(Klicka på respektive länk så kan du lyssna på sången alternativt ta del av hela psalm/sångtexten!)

Guds barn jag är!

”Detta kan tyckas vara en primitiv dikt. Ser man inte, när man studerar dessa tautologiska strofer, det religöst gripna naturbarnet, indianen som dansar i extatisk lycka och ständigt upprepar samma heliga uttryck, som ger utlopp åt den häftigt upprörda känslorna?”

Vem har skrivit detta? Jo, den kände psalmförfattaren och hymnologen (psalmforskaren) Emil Liedgren, som i Vår lösen 1916 karakteriserar Carl Olof Rosenius sång ”Guds barn jag är!” (nr 776 i psalmboken, EFS tillägg. nr 429 i Lova Herren,1980):

         Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje.
         Guds barn jag är! För vem skall jag säga min glädje?
         För Gud vill jag säga min glädje.
         Guds barn jag är! Guds barn jag är!
         Ack, saliga ro och glädje!

Denna sång skrev Rosenius 1848, 32 år gammal. D.v.s. han skrev inte just den vers som Liedgren citerade. Finländaren Lars Stenbäck skrev den versen, men sedan diktade Rosenius ytterligare till fyra verser, som innehåller liknande upprepningar. Vi ska se att det inte var ovanligt att Rosenius utvecklade och byggde på andra sångförfattares alster.

”Var har du varit, Calle, nu?”
Rosenius hade lätt för att skriva på vers. När han var något över 20, skrev han så här om sig själv och sitt förhållande till Gud:

Och om jag går en afton ut ibland fåfängans hopar                                                   och vänder om vid dagens slut, det outsägligt ropar:
”Var har du varit, Calle, nu? Vart går du väl, o, var är du?”
Så lyder varningsstämman!

Carl Olof kallades i allmänhet Calle!

Ett par år senare skrev Rosenius följande till sin fästmö Agatha, när de tillfälligt skildes åt:

Med hjårtat blödande, med känslan varm,
med sorg jag sliter mig från din arm,
jag sliter mig från det hulda hjärta
som delar med mig glädje, smärta …

Låg produktivitet
Man kan inte säga att Rosenius var en särskilt produktiv sångförfattare. I den andliga månadstidningen Pietisten, som Rosenius redigerade 1842-1867, fanns det ca 70 sånger och dikter. Ca 25 av dessa hade Rosenius själv skrivit eller översatt/bearbetat. Han satte i allmänhet inte ut författarnamnen – i varje fall inte sitt eget. I Oscar Ahnfelts Andeliga sånger trycktes en del för första gången. Ibland svävar man i okunnighet om vem som är författaren, Rosenius eller någon annan. Bernhard Wadström, en av EFS båda första sekreterare, har i sin sångsamling Andeliga sånger (1859) satt ut författarnamn, och det är en god vägledning. Wadström och Rosenius var mycket goda vänner.

Poetisk naturbegåvning
En kännare har sagt att Rosenius hade en poetisk naturbegåvning. Han är i sina bästa ögonblick en natursångare av Guds nåde. Men ibland är han vårdslös och kan ge prov på bristande litterärt samvete. Men alltid finns det i Rosenius sånger en överfull känsla, en rent personlig inspiration.                                                                                                          En annan har sagt att Rosenius verser inte alltid flyter så lätt, men de innehåller en intensivt evangelisk förkunnelse, och många av hans sånger har blivit verkligt uppskattade och mycket sjungna.
Detta är några omdömen om Rosenius som poet.

Centralt innehåll
Innehållsmässigt är Rosenius sånger mycket centrala. Han vill i sina sånger få fram samma förkunnelse som i prosan, i det övriga han skrev i Pietisten: Jesu försoning, syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, beroendet av Gud, Frälsarens omsorg, de djupa suckarna, glädjen i Herren, Jesu blod. Det är ingen tvekan om att de många herrnhutiska sånger som Rosenius läste och sjöng har påverkat honom.

Vem skrev vad?
Några exempel på sånger, tryckta i Pietisten utan författarnamn och där Rosenius lånat verser och/eller översätter är:

* Var jag går i skogar berg och dalar (Ps 251, Lova Herren 477). V. 1 och 2 är original av Rosenius, medan v. 3-5 är skrivna av en herrnhutisk författare och bearbetade av Rosenius. I psalmboken har v. 4 uteslutits och v.5 starkt bearbetats.

* Våga dig, dristelig (Sionstoner 282, år 1854). Rosenius har skrivit v. 1, 3-6, medan den danske kyrkoherden A. Agerbeck har författat v. 2 och 7. Ursprungligen hade sången 10 verser (se Lova Herren 357).

* En vän framför andra (Sionstoner 62, år 1854, Lova Herren 475). B Wadström har antecknat: ”Okänd, till en del av Rosenius.” Så kunde det gå till innan dagens upphovsrättslag och copyrightbestämelser.

De mest sjungna sångerna
I den svenska psalmboken finns Rosenius namn under tre psalmer, i EFS-tillägget under fem. I Sionstoner fanns Rosenius namn under elva sånger. I Bibeltrognas vånners nya sångbok Lova Herren är motsvarande siffra 24 !

Här kommer de tre mest sjungna Rosenius-sångerna:                                                     (Klicka på respektive länk så har du möjlighet att lyssna på sången alternativt ta del av hela psalm/sångtexten!)

* Med Gud och hans vänskap (Ps 59, 712, Lova Herren 240). Denna sången svarar Rosenius själv för. Sången trycktes första gången 1851, och året innan hade Rosenius angripits från flera håll. I v. 2 talas det om ”stormiga tider”.

* Var jag går i skogar, berg och dalar (Ps 251, Lova Herren 477). Sången påminner säkert om det norrlänska landskapet. Herde- och vänmotiven år framträdande. Den herrnhutiska påverkan är påtaglig.

* Ängsliga hjärta, upp ur din dvala (Ps 572, Lova Herren 533). Sången är en god sammanfattning av Rosenius viktiga tes: på en gång syndare och rättfärdig. Och det är mycket lutherskt.

Sångförfattaren Carl Olof Rosenius har blivit till oanad välsignelse. Innehållet i hans sånger är det bibliska budskapet, och också poetiskt står sig flertalet av sångerna väl.

Allan Hofgren