Sionstoner nr 62, Lova Herren 475.
1. En vän framför andra, min Frälsare huld,
Som tog uppå sig att betala min skuld
Och alltid mig helar, förlåter, fördrager,
Den vännen alltmera mitt hjärta intager.
2. Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
Hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Jag kan icke leva, om jag här ej äger
Min vän och hans vänskap, som allt överväger.
3. Jag kan icke leva förutan min vän,
Jag kommer till honom beständigt igen.
Hos honom allena min vila jag finner,
Hos honom ock stundom av glädje jag brinner.
4. Hur det så har blivit, jag fattar ej klart.
Likväl har mitt hjärta nu fått denna art,
Och då det förut var så jordiskt som allas,
Förändringen må väl ny födelse kallas.
5. Du, du är min klippa, mitt fäste, min grund,
O Jesu, min starkhet i prövningens stund!
För köttets och världens och frestarens snara
Du skall med din trohet och makt mig bevara.
6. Blott du och ditt Ord är min sköld och mitt svärd,
Min borg och mitt värn i den farliga värld.
Ett ord av din mun och en blick av ditt öga,
Mot dessa all världen betyder så föga.
7. Ja, allt vad på jorden är härligt och stort,
Och alla de ting, som Guds allmakt har gjort,
Som droppar i havet de må dock försvinna
Mot ett, o min Jesu: att allt i dig finna!
1. En vän framför andra, min Frälsare huld,
Som tog uppå sig att betala min skuld
Och alltid mig helar, förlåter, fördrager,
Den vännen alltmera mitt hjärta intager.
2. Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
Hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Jag kan icke leva, om jag här ej äger
Min vän och hans vänskap, som allt överväger.
3. Jag kan icke leva förutan min vän,
Jag kommer till honom beständigt igen.
Hos honom allena min vila jag finner,
Hos honom ock stundom av glädje jag brinner.
4. Hur det så har blivit, jag fattar ej klart.
Likväl har mitt hjärta nu fått denna art,
Och då det förut var så jordiskt som allas,
Förändringen må väl ny födelse kallas.
5. Du, du är min klippa, mitt fäste, min grund,
O Jesu, min starkhet i prövningens stund!
För köttets och världens och frestarens snara
Du skall med din trohet och makt mig bevara.
6. Blott du och ditt Ord är min sköld och mitt svärd,
Min borg och mitt värn i den farliga värld.
Ett ord av din mun och en blick av ditt öga,
Mot dessa all världen betyder så föga.
7. Ja, allt vad på jorden är härligt och stort,
Och alla de ting, som Guds allmakt har gjort,
Som droppar i havet de må dock försvinna
Mot ett, o min Jesu: att allt i dig finna!
Okänd förf.
C.O. Rosenius, 1854
O. Ahnfelt, 1859