1. Var jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
/: Sina får han följer, vårdar,
föder med osäglig trofasthet. :/
2. Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt hjärta kan bedröva
känner han och tröstar mig igen.
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
3. När på Tomas Segerfursten tänker,
ser att tyngd och tvivlande han går,
skyndar han och honom nåden skänker
att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu varma hjärta,
övervunnen av hans marterskrud,
/: ropar, fylld av fröjd och kärlekssmärta:
O min Herre och min Gud! :/
4. Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa,
endast du är med mig var jag går.
Dina sår är läkedom och hälsa.
Fäst min tro vid dig, att hem jag når.
Genom liv och död du, Herre, led mig.
Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud,
/: frälst och salig ropa, när jag ser dig:
O min Herre och min Gud! :/
Text: C O Rosenius (1847) R Holte (1986) Musik: Ur Ahnfelts sånger (1868)
V. 1 och 2 är original av Rosenius, medan v. 3-5 är skrivna av en herrnhutisk svensk författare och bearbetade av Rosenius. I psalmboken har v. 4 uteslutits och v.5 starkt bearbetats.
Lova Herren 477 (har behållt alla verserna, se nedan)
4. Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka, som fördriver otrons mörka kval!
Sårens bild i hjärtat värdes trycka
till besegling av mitt nådeval.
Hulde Herde, tänk därpå, att fåren,
samlade vid evangelii ljud,
/:Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!:/
5. Följ mig, huldaste, uppstungna hjärta,
på den väg jag genom öknen går!
Låt min tro i glädje och i smärta
kunna vila städse vid dina sår!
Låt mig somna i ditt hulda sköte,
låt mig uppstå, klädd uti din skrud;
/:Frälst och salig ropa vid ditt möte:
”O, min Herre och min Gud!”:/