Den 2 maj

Vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod (Rom. 5:3).

Lägg märke till orden: Vi vet! Denna kunskap gör att man kan glädja sig mitt i lidandet. Man kan inte vara glad över lidandet, om man inte vet något djupare, än vad som syns och känns. Lidandet verkar ju inte av sig själv någon glädje. De kristna är ju inte av sten, så att de inte skulle känna någon smärta av sorgliga upplevelser. De heliga är känsliga för lidandet. Om detta vittnar i synnerhet Davids psalmer. Skulle jag döma efter mina känslor under lidandet, kunde jag inte berömma mig av glädje i lidandet. Jag skulle bli kvar i min bedrövelse och förtvivlan. Därför är det nödvändigt att veta något, dels om den mening Gud har med lidandet, och dels hur lidandet påverkar oss.

Vissa kristna förlorar all tröst och tappar modet av en jordisk motgång och olycka. Det ser verkligen ut som om de inte visste något mer om lidandet än vad de ser och känner. Så ska det inte vara. De kristna är ett folk som borde se något längre än ögonen når och veta lite mer bara genom sin Fars ord. Finner vi ingen tröst i bedrövelsen, tror vi inte vår Fars ord om lidandet.

Låt oss se vad Herren Gud säger om lidandet. Först säger Herren Kristus att ingenting kan hända oss, utan att vår Far vill det, inte ens att ett hår faller från vårt huvud. Varje lidande, varje motgång, stor eller liten, är sänd av vår kärleksrike och kloke Far. Kan du finna något mer tröstande?

Texten säger oss vad lidandet verkar, men låt oss först se vad meningen är med lidandet. Han säger själv: För den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär (Hebr. 12:6). Och vidare: Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner (Hebr. 12:7). Låt oss minnas de orden! Det är ett så viktigt tecken på barnaskapet, att aposteln tillägger: Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner (Hebr. 12:8).

Vilken outtömlig källa till tröst i allt lidande har vi inte i dessa två sanningar: 1. Allt vad som händer oss, ont eller gott, stort eller smått, är sänt av vår Far. 2. Alla förmaningar, allt som slår ned, förskräcker och bekymrar oss, som lever i tron på Kristus, vittnar om Guds faderliga omsorg.

Gud använder lidandet för att fostra oss för himlen, och det är ett tecken på vårt barnaskap. Till den oomvände heter det: De blev dårar genom sitt uppror och fick lida för sina synder (Ps. 107:17). Fortsätter du utan omvändelse på den vägen, så väntar dig något ännu värre. Vänder du om och söker nåd och rättfärdighet genom tron, så vet att bakom allt lidande döljer sig din Fars omsorg. Tänk, vilken rik källa till tröst i lidandet!

Till detta kommer den hälsosamma verkan lidandet har för den enskilde. Om detta säger aposteln här i vår text: Lidandet lär oss tålamod. Men tålamod får inte bara uppfattas som en stilla undergivenhet under lidandet. Grundtextens ord betyder främst ståndaktighet och uthållighet i allt gott intill änden, men också mognad och fasthet i kristendomen. Så verkar lidandet hos sanna kristna.

Lidandet har motsatt verkan på världens barn. De förlorar kontrollen över sig själva, klagar och förbannar Gud. Andra har tagit emot Ordet med glädje, som Kristus säger, men det kan inte slå rot på stengrunden. De avfaller när lidandet kommer (Matt. 13:20–21). De däremot, som har sitt rotfäste i Kristus, blir fastare, mer allvarliga och gudfruktiga och rotade i sanningen. Detta ser man ofta i en samling väckta och troende.

En ung kristen kan även med ett sant Andens liv i hjärtat vara mer eller mindre ostadig och vacklande. Egna begär och världsliga nöjen leder honom ibland långt bort från den rätta vägen. Hans kristna bröder och systrar ser på honom med bekymmer och frågar: Hur ska detta sluta? Men innan någon fattat det, har Gud kommit med hjälpen. Han lägger en börda på den vacklande. Det kan vara en förlust för hela livet av det käraste han hade, eller en långvarig sjukdom, fattigdom eller en envis frestelse. Den ostadige och vacklande blir nu mer stadgad och gudfruktig. Han börjar mer än tidigare forska i Ordet och kämpar allvarligare i bönen och blir nu mer rädd för sitt hjärtas onda idéer.

Lidandet verkar uthållighet och därmed också tålamod. Samma människa som förut var mycket krävande och otålig vid minsta motgång, som knotade och klagade på både Gud och människor, blir genom lidandet så förnöjd och tålig, att både Gud och människor förefaller henne alltför goda. Men för att alltid kunna följa Guds vilja, för att kunna hålla ut i den andliga striden och stå ut med Guds underliga ledning, behöver vi ett särskilt tålamod. Som Herren Kristus själv säger: Genom att stå fasta ska ni vinna era själar (Luk. 21:19).

Ju större kors, dess bättre kristen.
Som guld ur degeln renat går,
så ock i lidandet och bristen
vår tro alltmer sin luttring får,
till dess hon glad bekänna kan:
den Herren älskar agar han.