22 juni

Låt Kristi frid regera i era hjärtan … – Kol 3:15.

Att ha frid med Gud, vara öppenhjärtig med sin Frälsare, vara fri från samvetets plågor och från gnagande synder, vara viss om förlåtelse och Guds nåd och vänskap – hur lyckligt och nödvändigt är inte det för det kristna livet!

Guds frid är själva hjärtat, livet och kraften i all kristendom. Där Guds frid saknas och hjärtat är bundet vid lagen, i mörker och plågor, arbetande och tyngt av slaveriets skrämda ande, där är alla förmaningar, regler och handlingar inte bara meningslösa utan skadliga. Det gör det onda värre och dödar själen ännu mer. Det är som svårsmält kost för den febersjuke.

Det första villkoret för all sann helgelse är att Guds frid regerar i hjärtat.

Hans frid är som själva himmelriket på jorden. Det är som Guds rike mitt ibland er (Luk 17:21), ja, paradiset i tåredalen och en daglig festmåltid.

Ordet säger: Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande (Rom 14:17).

Hur kommer det sig då, och vad har det för betydelse, att denna verkliga frid med Gud är så ovanlig bland oss? Nu talar vi inte om dem som inte vet vad sann frid med Gud innebär. Nej, vi talar om dem som har kommit till tro och fått frid men på nytt sjunkit ner i ofrid, rädsla, mörker och slaveri.

Därför frågan: Vad är orsaken till att troende människor ofta plågas av ofrid?

Svar: Om en kristen människa bara saknar känslan av frid, men har blicken fäst på Kristus och evangeliet utan att få in det ordentligt i sitt hjärta, så att det ger liv och frid, då är det mer plågsamt än det är farligt.

Om hon trots allt kan säga: Men jag är alltid hos dig, [Herre]; När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt (Ps 73:23, 26). Om vi kan tala så med vår Gud, då är det ingen fara, då är ofriden inte till döds.