14 augusti

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet. – Fil 3:12.

Guds Ande föder människor på nytt. Han väcker dem ur syndens och säkerhetens djupa dödssömn till andligt medvetande. De börjar förstå vilket elände och vilken sorg det innebär att överge Herren. Genom evangeliet öppnar han deras ögon för försoningens stora hemlighet, de får smaka några droppar av himmelsk nektar: syndernas förlåtelse och vänskap med Gud. Så föds den sanna kristendomens ande. Det är en fattig och böjd ande, hungrande och törstande, men också en glad och salig ande.

Det är en obeskrivlig glädje att få se Guds Andes rena verk i nyfödda nådebarn. De hungrar och törstar efter mer av hans verk i dem. De vill ha mer tro och kärlek, mer ödmjukhet och gudsfruktan och vill lära känna Frälsaren ännu bättre. När denna första livlighet avtar, så tilltar i stället den andliga fattigdomen och syndens elände. Följden blir att Kristus blir mer och mer dyrbar och oumbärlig. Ordet om Kristus blir mer och mer deras enda visdom, men en visdom de känner sig alltmer olärda i. Nya djup av hemligheter dyker ständigt upp.

Så ser ett sunt och evangeliskt liv i nåden ut. Då är det så mycket mera sorgligt att se dem som en gång var fattiga i anden, som hungrade och törstade efter rättfärdighet, men som nu har blivit fullärda i Guds vishet.

De är mätta. Sådana ledsamheter finns alltid där väckta och troende människor har samlats och levt några år. Hos några ser man till och med hur den andliga fattigdomen, hungern och törsten dör ut och ersätts av andlig mättnad, likgiltighet och förslappning.