Carl Olof Rosenius 1816-1868

Carl Olof, eller Calle som han kallades bland sina vänner, föddes i Nysätra i Västerbottens län den 3:e februari 1816. Hans far hette Anders Rosenius och var präst. Hans mor hette Sara Margareta Norenius och var dotter till prästen Olof Norenius. Carl Olof var det tredje av sju barn.

Det sägs att Carl Olofs mor redan före hans födsel haft aningar om att det barn som hon bar på skulle bli ett Guds redskap. Efter att Carl Olof föddes kunde man tidigt ana att han kände dragningen till Gud i sitt hjärta. Någon präst blev aldrig Calle men han får räknas till skaran Sveriges största lekmannapredikanter och andliga författare.

Anders Rosenius var en känd nyläsarpräst. Nyläseriet var en väckelserörelse som spritt sig från norrbotten till västerbotten Den präglades av Luthers skrifter och av de herrnhutiska sångböckerna. Nyläseriet satte djupa spår i Calles andliga utveckling.

Under sitt liv mötte Rosenius människor som fick vara till stor betydelse för hans andliga utveckling. En sådan person var Maja Lisa Söderlund (f 1794) som bodde i Stor Kåge. Maja Lisa var en människa som levde helt för Gud. Rosenius och Maja Lisa brevväxlade under många års tid och dessa brev fick stor betydelse för Rosenius.

Rosenius personlighetBernhard Wadström, en av EFS båda första sekreterare, har beskrivit sitt första möte med Carl Olof så här: ”Istället för det magra, stränga, dystra ’helgonet’ mötte jag en vänlig man, något fetlagd, med vackert, fylligt ansikte, rikt knollrigt hår, ledig och dock värdig hållning, blixtrande ögon, vilkas blickar rannsakande trängde till hjärtat, men – det sade de mig genast – inte bara för att döma utan mest för att hjälpa och gagna.” (6.)

Här möter vi den bild som vi ser på de fåtaliga fotona av Rosenius. Han var vänlig, värdig, rakt på sak och kom gärna fort in på andliga ämnen i samtalen. I predikostolen var han lugn och värdig. August Strindberg skriver om honom: ”Rosenius såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje.” P.P Waldenström säger: ”Hans stämma var bred, hans dialekt norrländsk. Han lade aldrig an på att uppröra känslorna på sina åhörare.” (6.)

B. Wadström skriver: ”Ett gammalt ordspråk säger att ’igen är stor i sin kammartjänares ögon’ d.v.s att den eller de, som stå någon närmast och ha tillfälle att se de olika fel, som vidlåda hvarje människa, de kunna icke anse honom särdeles stor. Men detta ordspråk haltar ofta, åtminstone i afvseende på Rosenius. Ty de, som hade tillfälle att, såsom jag, under åratal nästan dagligen umgås med Rosenius och lära fullt känna honom, de skola icke tveka att giva honom det vittnesbördet, att han – om ock, såsom hvarje människa, behäftad med fel och svagheter – var en äkta kristen, en trons och kärlekens man i sann, evangelisk mening helgad personlighet.” (5.)

SjälavårdarenFrån det att Rosenius kom till Stockholm 1840 till sin död 1868 var han överhopad av arbete. Rosenius var i andligt arbete större delen av dagarna. Hans verksamhet bestod bl.a av: själavård, brevskrivning, sjukbesök, predikningar och tidskriften Pietisten. Det sägs att han ibland hade så många besökare som ville få råd i själsliga och andliga frågor att han inte han äta. Visserligen stod hans mottagningstid på dörren i tamburen men det respekterades inte alltid av de som behövde hjälp, och Rosenius hade svårt att avvisa någon som ville komma till honom. ”hvad skulle Herren säga därom?” var hans svar ”tänk om han skulle handla så mot mig!” Antalet besökare ökade med åren så mycket att Rosenius var tvungen att hyra ett rum i närheten så att han kunde ägna sig åt författandet. Det är inte underligt att det kommer fram i hans många brev: ”din jäktade broder”. Men mitt i allt jäktet fanns en förtröstan på Guds nåd i Jesus Kristus. Det sägs att hans vänner ofta fick vänta på honom då de besökte honom, därför att han satt i själavårdande samtal.

Hemmet och familjenDen 2:a augusti 1843 gifte sig Carl Olof med Agatha Ulrika Lindberg. Vigselförättare var prosten A.A. Grafström. Deras hem verkade vara ett öppet hem där man alltid kände sig välkommen. Han skriver till Scott strax innan han skall gifta sig: ”Ja, jag vill så som du säger, så tarftligt som möjligt inrätta vårt bo. Det är en gåfva af Gud att Agatha är af naturen så väl som af uppfostran just utmärkt för enkelhet, tarftlighet och arbetsdrift -så hon passar ganska väl till min naturliga vårdslöshet och liknöjdhet för det jordiska.” (9.)
Bernard Wadström beskriver Rosenius hem så här: ”I stället för den mörka, svartklädda kammaren – ett par glada solbelysta rum, med enkla men trefliga möbler.” Vidare säger Wadström: ”Aldrig skall jag förgäta dessa lärorika för både ande och hjärta kostliga aftnar hos Rosenius.” (5.)

Carl Olof och Agatha fick tillsammans 7 barn. Det berättas att ett av barnen (Elisabeth) då och då satte sig ner vid pianot för att spela något klassiskt stycke för gästerna.

Carl Olof Rosenius liv blev inte så långt. Rosenius blev bara 52 år gammal. Han dog den 24 februari 1968. Han jordfästes i Johannes kyrka i Stockholm av biskop A.F Beckman den 28 februari 1868.

Meddelandet om Carl Olof Rosenius hemgång gavs genom ett tryckt notifikationskort. Så här löd det:

Tillkännagives att Carl Olof Rosenius
stilla och fridfullt avsomnade i Stockholm måndagen den
24 februari 1868, kl. 9 e.m. i en ålder av 52 år och 21 dagar.Ömt sörjd och saknad av efterlevande Maka, Moder, Barn,Syskon och talrika Vänner.
1 Joh. 5:12         2 Cor. 5
S.B.U

S.B.U betyder ”Sorgens beklagande undanbedes”. Någon sorg fanns egentligen inte när Guds vän i liv och död lämnade denna värld. Men saknaden var mycket stor. (1.)

På gravstenen står bl.a. bibelordet 2 Kor. 5. 

Så här skrev B Wadström i sin dagbok: ”Rosenius var under sin lifstid förbisedd och föraktad af kyrkans dåvarande flesta ’storheter’. Dock – om 50 år, hvem minnes då dem? Men Rosenii minne skall sent dö bland Sveriges evangeliska kristna.”