Den 17 november

Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna (Rom. 7:6).

Aposteln framställer här lagen som ett fängelse, i vilket vi hölls fångna. Lagens bud och domar var de järngaller, dörrar och lås, bakom vilka vi var inspärrade till vår död. Lägg märke till att lagen dömer oss till döden redan för den synd som finns i vår natur. Ja, vi har fått synden och döden i arv från Adam. Lagen säger: Förbannad är den som inte håller fast vid allt som står skrivet i lagens bok och gör därefter (Gal. 3:10). Vi är redan dömda, även om vi aldrig mer skulle synda. Hela vår natur är så uppfylld av ondska och fördärv, att vi med vår bättring inte har en chans att betala av på vår skuld och vinna Guds nåd. Vi syndar ständigt på nytt och ökar därmed vår skuld, och vårt samvete blir hela tiden fångat under lagens domar och vi spärras in bakom dess järngaller och lås. Vart vi än vänder oss, finner vi ändå ingen väg ut ur lagens fängelse. Aposteln säger i Gal. 3:23: Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. I bilden av lagen som ett fängelse ligger inte bara att vi är dödsdömda fångar, utan också en påminnelse om vilken slags gudsfruktan som lagen leder till. Luther säger om detta: ”Lagens uppgift är att förvara oss som i ett fängelse. Det är en mycket träffande bild, som visar vad lagen kan uträtta och vilken gudsfruktan den skapar hos oss. Ingen tjuv, mördare eller rövare älskar sina kedjor och det dystra fängelset. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, riva fängelset och lägga det i aska för att bli fri från dess bojor. I fängelset avhåller han sig från brott, men inte av fri vilja eller av kärlek till rättfärdigheten, utan därför att fängelset hindrar honom. Så länge han är inburad avskyr han inte synden och sitt brott och hatar inte det onda. Tvärtom är det hans stora sorg att han inte är fri, så att han kan fortsätta att stjäla. Han hatar fängelset, och om han blev fri, skulle han fortfarande vara en tjuv. Lagen spärrar in människor inom bestämda gränser, både i borgerligt och andligt avseende. Det kan lagen göra och sådan är dess rättfärdighet, att den tvingar oss att lyda till det yttre, genom hot om straff. Vi lyder av rädsla för straff, men det sker utan glädje, utan vår egen vilja. Vad är en sådan fromhet värd, som avstår från det onda av fruktan för straff? Denna gärningsrättfärdighet innebär att vi älskar synden, hatar rättfärdigheten, avskyr Gud och hans lag och tillber och ärar det högsta onda. Men så länge vi är i lagens fängelse, lyder vi lagen och gör vad den befaller och avstår från vad den förbjuder lika glatt som tjuven älskar sitt fängelse och hatar att stjäla.” Sådan är den gudsfruktan som lagen verkar.

Hur annorlunda blir det inte i hjärtat, när en i lagens fängelse torterad, fördömd och utlämnad människa plötsligt får allt till skänks av någon annan – allt vad hon under lagen arbetat på och sökt hos sig själv. Nu får hon se Gud i ett helt nytt ljus som en god Far, som bara väntar på att få göra henne gott och därför på detta sätt tröttat ut henne med lagens krav.

Alla lagens krav och domar har till huvuduppgift att slå ner oss och trötta ut oss. Vi tvingas därigenom att ge upp vår hopplösa kamp för att bestå inför Gud genom vår egen rättfärdighet. Gud önskar inget hellre än att få ge allt som en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse. När en utmattad människa inser detta och i Andens ljus får uppleva sig helt befriad från lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus, då får hon en helt ny inställning till Gud och lagen. Hatet omvandlas till kärlek, och nu vill hon tjäna Gud med liv och lust. Hon kan av hjärtat säga: Hans bud är inte tunga (1 Joh. 5:3) och I min inre människa gläder jag mig över Guds lag (Rom. 7:22). Friheten från lagen gör fängelset till ett palats, och nu älskar vi Guds bud och hans stigar, och varje felsteg gör ont. Om någon försökte upphäva eller bortförklara de heliga buden, skulle vi av hjärtat bli bedrövade. Detta är ett verk, som Anden utför när människan befrias från lagens hot och domar och får visshet om en evig nåd.

Guds lag var helig, rätt och god;
men sedan Adam brutit,
sig syndens smitta i vårt blod
från första stunden gjutit.
En rättvis dom blev allas lott;
att älska Gud och göra gott
ej stod i vår förmåga.
Han som i världen kommen var
att världens synder bära,
Guds lag för oss fullkomnat har
med lydnad och med lära.
Ej lagen mer fördöma kan
den som i hans försoning fann
en väg till nådastolen.
Med tron Guds Ande kommer god
att oss på nytt få föda
och verka i oss annat mod
och köttets makter döda.
De goda verk så kommer fram;
vi finner bara synd och skam
i vad vi förut gjorde.