Den 14 juni

En mans vägar är rena i hans egna ögon, men Herren är den som prövar andarna (Ords. 16:2).

Många olika meningar finns om vägen till salighet. Var och en tror sig veta den rätta. En mans vägar är rena i hans egna ögon, men Herren är den som prövar andarna. Den döda, blinda världen är trygg och säker men söker inte efter sanningen. Tvärsäker och trygg säger den ene: Gör rätt emot alla, så många du kan, och var övertygad om, att Gud inte ska kräva mer! Gud är mild och rättvis.

En annan säger: Jag har inget på mitt samvete. Alla känner mitt uppförande, det får högsta betyg och ingen kan anmärka på det. Jag går till Herrens heliga nattvard med bot och bättring, och om något brister – ingen är ju fullkomlig – så ska Gud förlåta det. Kristus har ju lidit och dött för mig.

En tredje säger: Gud har sett mina tårar och min bönekamp i ensamma ögonblick, det är min tröst.

En fjärde säger: Att Gud är nådig mot mig, det säger mig mitt hjärta. Om det vittnar hans nådiga omsorg och allt det goda jag fått. Ja, han har själv sagt det, kanske i drömmen. Inga fler bevis behövs. Jag tvivlar inte längre.

En femte, mer allvarlig själ säger: Här krävs mer. En grundlig väckelse, en sann omvändelse, tro och helgelse, se, detta är vägen. Men Kristus säger: Många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas (Luk. 13:24). Och Paulus säger samma sak: Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten (Rom. 10:2).

En har sitt enda nödvändiga, sin lovsång och glädje i ”nådens ordning”. Kristus och hans förtjänst är däremot ingenting. En annan talar om tro, en tredje om gärningar, en fjärde har sin salighet i förkrosselse och syndakännedom. En femte talar bara om att dö bort från världen, om uppoffring, rening och bön. En sjätte säger: Störst bland dem är kärleken. Jag vandrar i Jesu fotspår i bön, ödmjukhet och kärlek, se, detta är vägen. En sjunde säger: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? (Matt. 7:22). Anden bevisar sin kraft i mitt liv, det är mig nog. Så löper de olika salighetsvägarna kors och tvärs i kristenheten. Var och en har sin mening. Det är dyrbara saker, värdefulla egenskaper och goda erfarenheter, som ingen sann kristen får förakta utan med allvar bör sträva efter. Ja, de finns verkligen bara hos sanna kristna. Men allt detta gör dem inte till kristna. Deras andlighet kan vara lika långt borta från den sanna andligheten som sibbolet från schibbolet (Dom. 12). I det ena fallet är det människans eget verk, i andra fallet är det Guds Andes verk. Du kan med all din andlighet och ditt goda få svaret på Herrens stora dag: Jag känner er inte, varifrån är ni? (Luk. 13:25). Läs om detta i Matt. 7:22–23: Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare!

Har då Skriften inte gett oss något kännetecken, som skiljer den sanna andligheten från den falska? Jo, Gud vare lov! De som fått sina ögon öppnade och kommit fram till sanningen, ser detta överallt i Skriften. Det är en sak som är avgörande: Kristus och endast Kristus har blivit hjärtats skatt. Det utmärker all sann kristendom. Det är Skriftens hemlighet, gömd men uppenbarad. För en kristen står det helt klart: Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet … livet är i hans Son (1 Joh. 5:12, 11).

Använd nu detta tecken och pröva din egen andliga ställning! Den som kommer in i ljuset bör tacka Gud. I detta ljus ska du se din tidigare falska andlighet men också andras felsteg. Var ivrig att i kärlek undervisa på ett vist och förståndigt sätt! Många som ännu inte kommit till sanningen och livet, ska nå fram, om de troende i kärlek och vishet undervisar dem.

Många lägger tonvikten vid syndakännedom och allvar, andra vid kärlek och ödmjukhet, några vill dö bort från världen och försaka sig själva. Allt detta är gott och väl men det är inte själva livet. Det är bara en förberedelse. Ur den saliga skaran inför Lammets tron, som sjunger hans lov, ska den som tecknats med inseglet träda fram och säga: Jag har arbetat med allt detta, men mitt i mitt arbete fann jag att Guds ögon var som eldslågor. För honom är inte ens himlarna rena. Guds dom går så mycket djupare än människors. Jag arbetade mig till döds, men synden levde upp och jag dog. Då blev Kristus mitt liv. Han är nu min lovsång, han är min salighet. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus (Fil. 3:8). Jag har lärt en ny sång: Du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk … Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet! … Amen. (Upp. 5:9, 13–14).

O, Jesus, är ock jag din lem? Säg, är jag verkligt din?
Går jag med dig på vägen hem och får jag komma in?
O, gör den saken viss och klar för mig såväl som för envar!
Säg, hör jag till de rätta får, som följer dina spår?